Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 3

och derföre utan behof af skydd, men i stånd att med fördel täfla på de utländska marknaderna mot hvarje skydd, skall helt säkert vara mera verksam än 10 olika industrigrenar, som endast lefva med hjelp af tullsatser, äro inskränkta till att förse den inländska marknaden och derför hvar sig blott kunna använda föga betydliga kapitaler. Om skyddssystemet, trots oriktigheten af de förutsättningar, på hvilka det hvilar, har kunnat få en så stor utbredning och är så svårt att tillintetgöra, ligger orsaken icke blott deri, att det befrämjar en mängd menniskors intressen till skada för andra, utan till en stor del äfven deri, att det satt en rad af allmänna satser i omlopp, hvilka förefalla ansläende och påtagliga, om de icke underkastas en närmare granskning. Dessa stödja sig hufvudsakligen på vissa utbredda fördomar, och man har till och med försökt att kalla nationalkänslan och inbillningskraften till hjelp för skyddet, till en del icke utan framgång. I öfverensstämmelse härmed betecknar man införseln af utländska varor i landet såsom en öfversvämning, och man gör g lande, att det land, som bekommer varor från utlandet, derigenom blir skattskyldigt till detta. Ordet öfversvämning, som blott innefattar en bild, icke en definition, väcker tonken på öfvertlöd, tonken på ett ruinerande, tillintetgör.nde öfverflöd, som medför fara för egendom och lif. Genom att I beteckna hvilket slag af öfverflöd som helst äsom öfversvämning förutsätter man, att detta öfverflöd är ruinerande och farligt. I stället för att bevisa, att frihandeln framkallar hvad man betecknar såsom öfversvämning af främmande varor, förutsätter man helt enkelt, att det skall hända: m framkastar ett påstående. som man s insinuera såsom bevis — Öfverflöd på varor är ett öraude öfverföd, ett öfverflöd på förmögenhet. — Att dessa produkter äro utländska hindrar dem icke att vara förmögenhet. Al de finnas i vängd bevisar just, att de fylla ett allmänt behof ; om. detta icke blefve tillfredsstäldt nom den fria, obehindrade omsättningen. ulle det att bli tillfredsstäldt på ett mera kostsamt, mindre ekonomiskt och mindre fördelaktigt sätt än det som nu begagnas. Ordet skattskyldig betecknar ett visst internationelt förhållande, i hvilket den ena staten siär till den andra, så att den måste erlägga vissa pålagor till denna, men det ligger tillika deri, att dessa pålagor eller afgilfter icke äro frivilliga, utan böra och måste presteras, att de äro ensidiga, så att den stat, som betalar dem, står i ett beroende förhållande till den andra, som mottager dem. Om man deremot använder detta ord på en afgift, som hvarken är tvungen eller tecken till något beroende af hvad sla om helst, missbrukar man ordet och förvränger dess sanna betydelse. Det är klart, att det är en fullkomligt frivillig handling, som försiegår, när ett land gilfver sina egna produkter i utbyte mot ett annat lands; ty förbrukarne kunna ju låta bli att använda utländska varor eller föredraga inhemska varor för motsvaraude utländska. Det är en ömsesidig afoitt, ty den är en verkan al en omsättning, och det är slutligen en afgift, som ieke kan väcka någon ide om beroende, då den på samnmu gång är fri och ömsesidig. Det finns ingen menniska. som ej är skattskyldig i den betydelse, hvari skyddsmännen taga ordet, till många andra menniskor. Men linus det väl någon menniska om betraktar sig såsom skattskyld till sin begare eller sin skräddare, derföre att ban hvarje är betalar en viss summa för det bröd och kläder. han har fått? Månne det icke snarare skulle vara bagaren och slogtaren, som eller åtminstone tror s vara beroende af sina kunder? Och månne icke förhållandet till en viss grad skulle vara det samma mellan staterna? Månne icke de stater, hvilkas varor öfversvämnin utländska marknader och som naturligtvis ba ofantliga kapitaler insatta i de industrigrenar, hvilkas produkter de exportera, äro mera beroende at denna export och följaktligen af de länder, som mottaga denna, än dessa äro af de förra? Om ett folk skulle upphöra att va skyldigt i den enfaldiga och förvrängda betydelse. hvari skyddsmännen begagna ordet i dessa förhållanden, måste det försaka ulla de behof, som det ej kan fylla med sitt eget områdes produkter. De europeiska ionperna skulle då umbära kaffe, thel wokolad. bomull, kryddor 0. s. v. kort agåt, allt hvad de fyra andra verldsdelarne ensamma kunna. förse Europa med. I nära samband med det oriktiga påståendet om skattskyldigheten står ett annut, som också närmast står i heröring med i sskraften, nemligen sofismen om det nationella oberoendet. i År det icke, säger man, farligt för ett land att vara alldeles beroende uf den utländska produktionen i afseende å föremål, t. ex. lifsmedel, som befolkninge