Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 3

kommit i dagen, att hvar och en, som velat sätta sig in i frågan, har haft tillräckliga materialier för att våga ett omdöme. Då likväl meningarne i vårt land ännu äro mycket delade i denna fråga, så må man ej tröttas att fortfarande diskutera densam ma, för att slutligen komma till fullständig klarhet åtminstone om den faktiska gången uf densamma. Sanningen kan ej vara met än en, så länge den rörer fakta. När det blir fråga om ider, är den väl också en och absolut: men den framställer sig för dem, som söka densamma något eller mycket olika allt efter den dömandes uppfattning och karakter. Vi vilja nu endast rekapitulera några fakta i den svenska politiken och sedan framhålla de stora ideer och intressen, som härigenom, enligt vårt ätt att se. blifvit tillsidosatta. Till en början är det ett obestridligt faktum, att svenska regeringens politik varit inkonseqvent. Grefve Manderström förklarar visserligen i en depesch strax efter konung Fredriks död, att underhandlingarne om försvarsförbundet skulle fortfarande ha sin gång, samt att den svenska regeringens äskådningssätt och politik vore oförändrade. Men att detta ej var allvarligt menadt, det visar såväl händelsernas gång som, bland annat. den officiösa, advokatoriskt mästerliga artikeln i Posttidningen, i hvilken det öppet förklaras, alt svenska regeringen måst intaga en annan hållning till följd af successionsfrågans framträdande samt tvenne stormakters angrepp mot Dånmark, hvilket vore något annat än tyska förbundets: Det r en gammal regel, att när man sagt a får man säga b, när man gett sig in på premisser, hvilkas konklusion skulle bestå i handling, så uppfyller man ej sina förbindelser. om man undandrager sig denna könklusion. Nu kan man rikta sitt ongrepp mot den svenska regeringen antingen derföre. att den sagt a. eller derföre att den icke sagt b, sedan den en gång sagt a. Om vi först betrakta den förstnämnda sidan af saken, så äro vi förvissade att de flesta dela vår mening, då vi påstå att det är oförsigtigt och orätt utt tala stora ord, att uppträda såsom rädgifvare och beskyddare at ett annat folk. att gifva älven de minsta förhoppningar om bistånd, då man sjelf har st Kten möjlighet — genom brist på vilja eller brist på förmåga: —stt genom hand: ling göra sina ord vällände. Det är bekant, utt den sista danska ministören under konung Fredriks tid ej till en börjun var skondinavisk eller ciderdansk, amt att den slutligen omstämdes i denna ktning, och detta i öfverensstämmelse med pllmänna opinionen i landet: men såväl denna förändring i danska regeringens äsigter som det bilull den tönte i landet hade 1 en stor del sin grund i det svenska Kävinettets danskvänliga och skundinaviska hällning. Genom de depescher som kunordes redan vid sista svenska riksdagen, sar det sis, alt svenska regeringen ideliven påyrkat och tilistyrkt denna förändring, susom dels nyttig för Danmark, dels berörunde äfven Sverges vigtigaste intressen, Kom eå den bekanta marskung sen, som väckte mycket, bifall hos svenska kabinettet och som efter mycket dröjande beslöts med stöd af de ständiga råden och ppmaningarne från Sverge. Det ärtroligt ut danska regeringen och folkei med nöje 20 denna Sverges inblandning i deras anzelägenheter. och gerna rättade sig derefer, helst som Sverge derigenom tillen srad ujorde sig solidariskt ansvarigt för följ lerna. Tyskland protesterade emellertid mot marskungörelsen, och redan nu var let tydligt för hvar och en med något förutseende, att det redan länge hotande krivet stode för dörren. Danmark hade redan imnder flera är beredt sig på detta krig och ort relativt till sin förmäga storartade rustvingar. Sverge--Norge hade, oaktudt den arliga politik det geu sig in på, ingenting ort och gör ännn vid denna tidpunkt insenting. Det oaktadt, då situationen blir mer och mer hotande, ger det sig in i undernandlingar med Danmark om ett förs örbund. Dessa drifvas sä längt, att de skilda stipulationerna bestämmas till inneväll och form och endast underskrifterna attas. Först i elfte timman, då riksdagen r färdig att upp . kommer man att nka på att man måste rusta eg för ett öra krig, och att dertill fordras penningar. Man begär då ett anslag, men ett anslag af ndast 3 millioner. Att ge sig in i undervandlingar om ett försvareförbund, då ett srig står för dörren, och då landets försvarskrafter ej äro behörigen rustade. det ynes 088 -— lindrigast sagdt -— oklokt. Emellertid bringas i September månad en 1y författning i förslag af: danska regerinsen. Det är att märka, att Mars-kungörelen blott var ett provisoriskt arrangement, som endast var ämnadt att gälla, till dess en verklig lag kunde träda i dess ställe, samt att den 8. k. Novemberförfattningen endast var den nödvändiga och konseqventa illämpningen af denna kungörelse. Den svenska regeringen borde såleges gilla denia konseqvens af Mars-kungörelsen, som len sjelf tillrådt. Man har också allt skäl ut antaga, att den så gjort. Visserligen örklaras — i en officiö3 artikel i P. T. ler i en depesch af grefve Manderström, minnas ej rätt hvilket — kort efter kung fredriks död och omslaget i den svenska politiken, att saken blifvit något förändrad senom denna författning, att svenska regeingen ej blifvit tagen till råd om densamnu, samt att den, tillfrågad, skulle ha aftyrkt den. Detta kan likväl ej vara öfverusstämmande med verkliga förhållandet. Vi vilja ej uppehålla oss vid grefve Manierströms eller andra högt uppsatta perso vers privata yttranden, men förutom det att x