Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 2

Det är bekant, att af ålder Norges och .ysslands nomadiserande lappar haft rätt tt låta sina renar vissa tider på året beta andra sidan riksgränsen. enna rätt rundad i naturliga förbållanden, helga enom urminnes häfd, saml genom gränsegleringstraktaten af 1751 omgärdad. med n sådan okränkbarhet, att den ej ensi ändelse af krig skulle rubbas, upphörde, å kejsar Nicolaus år 1852 genom ett trakatsvidrigt maktspråk lät spärra norsk-finska ränsen, hvadan norska regeringen å sin ida ej hade annat val, än att spärra gränen för de ryska lapparne. Denna m, fl. f norska regeringen provisoriskt vidtagns tgärder förelades det år 1854 samlade norka storthinget till bekräftelse, hvilken ock neddelades. Regeringen fann härvid nöligt att underrätta storthinget om de diplonatiska sidorna af denna angelägenhet. Sö nycket än representanterna vid behandlinsen af de kungliga förslagen aktade sig att yfta det diplomatiska täckelset, erfor doek illmänheten af vissa yttranden, att de storhinget lemnade upplysningarne visat, att Rysslands czar i denna sak fullföljt rent politiska ändamål och haft för afsigt att heeda sina undersåter fast fot på norskt område. 4 Omsider kom traktaten mellan de förenade rikena och de mot Ryssland förenade vestmakterna af den 21 November 1855, åtföljd af cirkulärdepeschen af den 18 December samma år. Dessa dokumenter belyste blixtlikt de förenade rikenas ställning till den tra grannen; mån behöfde ej läsa mellan raderna, för att sluta sig till hans närgångna, hotande planer. Men sedan dess har man ju icke hört talas om några försök från Rysslands sida till fredliga inkröktningar i det nordliga Skandinavien. Må vara, att inga sådana försök blifvit allmänt kunniga; — deraf följer ej, att de alldeles uteblifvit. Och om de också ej under de sednare åren förnyats, hvad bevisar det? Intet annat, än att den ryska politiken känner regeln: reculer, pour mieux sauter. Låta vi, såsom hittills, insöfva oss i säkerhetens sömn; försumma vi sådana åtgärder, som allena kunna hos Sverges och Norges undersåter af finsk stam vidmakt: hålla en lefvande känsla af, att Skandinaien, men ej en del af ryska monarkien, är deras fosterland, samt förekomma längn efter förening med stamförvandterna ster om Bottnen; äro vi likgiltiga för eller till och med medverka till en absurd tillämpning af nationalitetsprincipen och sålunda bidraga att statnera ett politiskt prejudikat, som kan användas såsom anfallsvapen mot oss sjeltva: — då skall historiens nemesis drabba oss hårdt, när den efter Vesterhafvets luft törstande jätten i öster en dag finner rätta ögonblicket inne, att till skydd för en ?undertryckt? afdelning af den finska nationaliteten taga vårt svensk-norska glesvig i ant.? 2 Är det, med en sådan möjlighet för ögonen, verkligen ett mönsterprof af politisk klokhet hos svenska ?fosterlandsvänner?, att i nationalitetsprincipens namn påyrka dei Slesvig invandrade tyskarnes rätt att bestäm: ma om denna urgamla danska landsdels öde?