Aftonbladet – 11 juni 1864, sida 3

dröfliga följder af sår, som kunnat möjligen läkas genom i tid tillkommen hjelp? Dessa döende hopade i Castiglione och på sjukhusen i Brescia, och mången bland dessa kvilkens språk ej förstods. hade ej skolat dö med förbannelse och hädelse på sina läppar. om det funnits någon som kunnat törstå och hviska dem ett ord till tröst. Oaktadt allt nit som utvecklades i Lombardiets städer och af invånare i Brescia återstod ändock mycket att önska; i mtet krig och aldrig har en så storartad välgörenhet kommit lidande till del; och ändock huru ringa i förhållande till behoivet? För öfrigt var det sårade ar allierade armen, som häraf erhöllo största delen men föga österrikarne. Den var ett uttryck af ett folks ksamhet. som blifvit ryckt ur irömmande föroch som framhaliade denna entusiasm och npati. Det funnos qvinnor, modiga och ihärdiga. som ej fortröttades; men ack! efter kort tid kunde de läit räknas; smittosamma iebrar aflägsnade många, och sjukvaktare och tjenare ade på långt när ej hvad man ar dem ata. Por ett uppdrag af denna art forbort hvilka tröttheten gör lolosa, hårda och flata. Man bör kunna förfoga öfver omedelbart biträde. ty den som kan räddas i dag är måhända förI lorad i morgon, under en förlorad tid har kall ) brand afgjort hans öde. De mihtära ambulanernas och sjukhusens personal är alltid otillcklig om än fördubblad. ja tredubblad; man åste ovilkorligen tagå allmänhetens hjelp iann språk, och endast med dess tillhjelp kan målet någorlunda vinnas. Det gäller sålunda att göra en uppmaning till hvarje medborgare, till hög som låg, emedan enhvar kan i sin mån, inom sin sfer och efter sina krafter, bidraga till företaget, och emedan krigets chancer beröra alla, folket i sin helhet och familjen. Humaniteten och ceivilisati nen fordra befallande det här antydda; det synes till och med som en pligt, hvilken ingen menniskovän med något inflytande får undandraga sig. Hvilken konung, hvilken regering skulle neka sitt understöd åt sådana sällskaper, och skulle ej med nöje se sina soldater betryggade mot vanvård om de blifva sårade? Soldaten. som försvarar eller tjenar sitt fosterland, skulle han ej förtjena den ömmaste omsorg? Hvilken general eller befälhafvare skulle ej med nöje underlätta de frivilliga sjukvaktamnes bemödanden i vården af hvad han brukar kalla sina barn? Slutligen. i en tid då så mycket talas om framåtgående och civilisation och då krigen äro, som det vill synas. ett nödvändigt ondt, är det ej nödigt att arbeta på att förekomma, eller åtminstone att förminska dess fasor, icke allenast på slagfältet, utan äfven och hufvudsakligast på sjukhusen, under långa och smärtsamma veckor för de arma sårade? För att sättas i verket, skall detta företag fordra en hög grad af hängifvenhet och sjelfuppoffring af många: men sannolikt skola nödiga medel icke komma att saknas. Vid tillfälle af krig skall enhvar frambära sin gåfva, sin skärf till svar på sällskapernas annaning; bifolk gen står ej kall och likgiltig när landets söner strida; det blod, som utgjutes i striden, är ju ett med det. som cirkulerar i nationens ådror? Svårigheten ligger ej deri, men väl i förberedelskaper. disponera, böra för framtiden förkorta krigen. kunna de likväl i stället blifva mera mördande: och i detta århundrade, då det oförutsedda spelar en så stor roll, kan ej krig uppblossa än på en, än på en annan sida, utan förberedelse och oväntadt? Finnas ej i dessa betraktelser tullgitiga skäl att så ordna att man icke öfveraskas ? Dunant slutar sitt minne at SoHermo med anförande al ett bref af den 19 Oktober 1862, som han erhåilit af den vördnadsvärde general Dufour: — 7Det är nödigt att man, genom exempel, 7så hjertslitande som ni anfört, får se hvad slagfältens ära kostar i lidande och tårar. 7Man är alltför böjd att endast se den lysande sidan af kriget och att sluta ögonen till för dess bedröfliga följder —— — Det Pär godt och nyttigt att väcka uppmärksamheten på denna mensklighetens fråga, och dertill synes mig edra anteckningar framför allt tjenliga. En allvarlig och gePnomgående pröfning kan förskaffa dem en nöjaktig lösning genom samverkan al Pmenniskovänner från alla land.? De vid konferensen i Geneve beslutade resolutionerna äro af följande lydelse: Art. 1. Det bör finnas i hvarje land ett sällskap, hvars uppgift är att, så vidt möjligt är, i händelse at krig, bistå med alla medel som stå till dess förfogande. armeernas sjukvård. Detta sällskap organiserar sig på det sätt som synes det nyttigt och lämpligt. Art. 2. Filialafdelningar kunna bilda sig till obegränsadt antal för att understödja det:a sällskap, hvilket ledningen aft det hela tillkommer. Art. 3. Hvarje sällskap bör ställa sig i förbindelse med sitt lands styrelse, för att förvissa sig derom att dess erbjudande af hjelp må antagas då behof göres. Art. 4. Under fred äro sällskaper och afdelningar verksamma för att under krig blifva så nyttiga som möjligt, dels genom att förbereda materiel af alla slag. dels genom att undervisa och öfva frivilliga sjukvårdare. Art. 5. Vid utbrytande krig lemna de krigande nationernas sällskaper, i mån af sina resurser, biträde till sina respektiva armeer: de organisera och sätta i verksamhet de frivilliga sjukvårdarne och, med högsta befälhafvarens medgiivande, ordna lokaler för sårades vård. De ega att hos sällskaper, tillhörande neutrala nationer, anhålla om biträde. Art. 6. På högsta befälhafvarens reqvisition eller med hans begifvande kunna frivilliga sjukvårdare afsändas till slagfältet. De ställas der under militärbefälets ordres. Art. 7. De frivilliga sjukvårdarne, som följa armen, böra af vederbörande sällskaper förses med allt hvad som behöfs för deras underhåll. Art. 8. De bära i alla länder såsom utmärkande tecken en hvit armbindel med rodt kors. Art. 9. De särskilda ländernas sällskaper kunna sammanträda till internationel kongress, för att meddela hvarandra sina ertarenheter och öfverenskomma om åtgärder för företagets framgång. Art. 10, Utbyte af meddelanden från de olika nationernas sällskaper sker provisoriskt genom sällskapets i Geneve försorg. Oberoende af ofvanstående resolutioner uttrycker konterensen följande önskningar: A. Att eiserna lemma sitt höga beskydd åt sjukvå Iskaper, som bilda sig, och på allt ätt underiätia fullgörandet af deras åtar fande, dras mer än legda. hvilka gå bort efter nyck, isen till det stora företaget, i bildandet af säll-! Om än förstörelseverktygen, som folken nu 2 m—-—