Aftonbladet – 10 juni 1864, sida 3

der, der ännu den största okunnighet herrskar om de första och enklaste grunderna för så väl helsosom sjukvård. Huru mångu lif förspillas ej nu, huru mången driftig, välbergad arbetare förvandlas ej till sjuk: ling eller krympling och, i och med detsamma, till tiggare, endast genom de långa afstånden till läkare och sjukhus eller i följd af anlitade qvacksalvares misstag, då de, trån början vårdade af en insigtsfull och öm sjuksköterska, hade kunnat besparas de grymmaste lidanden och bevaras åt de sina och samhället). Då en svensk underafdelning af den vid Gentverkongressen förlidne Oktober föreslagna internationella föreningen för sjukvård i krig, såsom vi hoppas, framdeles kommer till ständ, kunna de fria och oberoende medlemmarne af våra sjnkvårdsföreningar, genom anslutande till desamma, utsträcka sin välgörande verksamhet äfven till andra länder och sålunda, genom tjenstgöring i krig, vinna en visserligen dyrköpt, men ock ölver all beskrifning dyrbar ertarenhet. Det skall kanske förvåna mången att vårt förslag ej blifvit fromstäldt i sammanhang med och såsom eu omedelbar följd at Geneverkongressens resolutioner och doktor Sköldbergs värderika framställning deraf. Men, öfvertygade att den lyckligaste och paturligaste utveckling af hvarje gren ut ett folks verksamhet är den, som går inif:ån utåt, icke tvärtom, hafva vi trott att en sjeljs ä fosterländsk institution, lämpad eter ära egendomliga förhållanden och behof, icke utifrån hemtad, eller af andra lånad. borde vara den på en gång naturligaste och yegaste basis för en framtida medverkan i det stora internationella förbundets verksamhet. Att många svårigheter kunna uppstå för genomförandet af den ide, vi här utveckla, kan man väl förut såsom vi hoppas, inga oöfvervinneliga. Så har någon mvändt, att den svenska qvinnan skulle sakna det mod, den sjelfuppoffring, den förenade sinneskraft och kroppsstyrka, som fordras för att i krigstid åtaga sig en sju vårderskas värl. Pi somma gång vi på peka den fullkomliga oumbärligheten af dessa egenskaper, vädja vi till de sven diakonissorna vid de danska föltlasarette åsom den bästa ederlöggning af hvarje sådant påståender). Här gäller dock i full kraft den gam regeln: pröfre hvar och en sig sjelj. Framt den skall utvisa huru en sådan pröfning utfaller; huruvida Sveas döttrar äro klenmoigare, mindre menniskoälskande och uppofirunde än Englands och Rysslands vid Krim eller de bormhertlighetssystror, hvilka stå redo att, vid första vink, såsom vårdande skyddsenglar följa de katolska ländernas ermåer, mången gång långt bort i andra verldsdelar. I pekuniärt afseende torde väl äfven svårigheter vara att bekämpa. Lättast skulle de måhända undanrödjas. om inom de olika skarpskytteföreningarne, likasom inom hvarje regemente iden svenska avmen. en liten fond i småni ; till underhållet af sjukvärde Dem som 1 heten i krigstid at armöcra 1 iFpersonal och bestrida behkofret ut eu på förhand organiserad frivillig sjukvärd, hänvisa vi till de ofvannämnde svenska läkarne Hjorts ötdbergs äfvensom Liljewalchs2) skritter i detta ämne, till miss Niqltingales vapporter rörande tillståndet på Krim-sjukhusen vid hennes ankomst dit, afoifven inför Medical. Departement i London, tilldiskussionerna vid Gencverkongressen, samt först och sist till den skritt, som föranledde kongoressens sammankallande: ?Un souvenir le Solferino7, af mr Henry Dunant. Vid lana målningar ul menskli ide och I lande, som der upprullas för läsarens blick. skall säkert intet öga förblifvu torrt, intet hjerta kallt, intet tvifvel obesegradt3). Då, för att tala med den sistnämnde författaren, Smenniskorna aldrig upphöra ott löda, utan att derföre hata hvarand I höjden af ull krigsära består utiatt fö den största mängden a a medmen lå man ännu ban uppträda med det påstandet. alt krig är en gudomlig lustitution, I och då man dugligen upplinner örelseK nedel, grymmare och ofelbarare än dem man eode förut? UN må ej då hvart och ctt aqna den tid aj fred och lugn, som innu förunnas det. ett söka i kristendomens och mensklighetens namn mildra de gräsliga lilanden, som hvarje krig ovudoikligen medför? Se der den fräga vi, i menniskokärlekens I vågat uttala. Hep det förslag, som när framställts, med alla sina brister, dock någon mån kunnat bidraga till lösningen ut denna fråga: hafva vi kunnat öfvertyga ågon läsare derom, att värden om de i rade är en pligt, lika oatvislig för jvinnan (när bon ej hindras af undra pliger eller bristande krafter), som värnandet vd fosterlandets frihet är det för den vapen: före mannen: utt det är en pligt, som forIrar lika mycken sjelfuppolffring, insigt och 18 förberegelse — en pligt. som bör intränga folkmedvetandet och blifva en af fosterandskärlekens trosartiklar — då hafva vi vunnit allt hvad vi vågat hoppas. Må selan starkare händer taga saken om hand, raftigare röster höjas till dess förordande, och slutligen den ordnande, ledande viljan, ) För att framgent underhålla der af de första instruktriserna sålunda meddelade undervisningen i sjukvård bland befolkningens qvmnor. kunde barnmorskan i hvarje församling. mot förhöjd lön, åläggas att sjelf inhemta och sedan meddela erforderlig undervisning i allmän sjukvård. äfvensom att hafva tillsynen öfver en örovisorisk sjuksal. som borde finnas inom hvarje församling. De stegrade kunskapsforngar dot högre avseende och större ODETO