Aftonbladet – 10 juni 1864, sida 2

tager uppmärksamhet och förmåga i anspråk och -— under äflandet för vinst, njutning och komfort — allt mindre och mindre vill täla, att de politiska pligterna rycka till sig någon nämnvärd del af den enskilde medborvarens tid och krafter. Sålunda har, såsom vi nyss yttrade, det politiska intresset i allmänhet blifvit svagt och slappt. Ännu en annan omständighet har medverkat till samma mål: skenbart har öfverlägsenheten å de liberales sida varit så betydande, deras segrar så talrika, att mången inbillat sig, att striden mot de stationära i det hela vore för alltid afejord. Man har gnuggat händerna, lyckönskande hvarandra, att nu allting skulle gå af sig sjelf — en farlig tro, en lättsinnig tro i sanning! Nåväl — ehuru vi, som sagdt, äro öfvertygade derom, att representationsreformen uppbäres af en stor majoritets tillgifvenhet, beiara vi dock att — om den stund skulle komma, då det gäller att antingen för priset af ett krig köpa dess upprätthållande, eller ock genom dess upphälvande bevara freden — en ej obetydhg koalition skulle bilda sig, som predikade den läran, att det vore en dårskap att för en så ringa sak, som ?en författning? trotsa farorna af ett krig mot öfvermakten samt lemna den fredliga utvecklingens stråt. Återtagandet af en förlattning?, hvilket man nyss i vårt land tillstyrkt Danmark, hvarför skulle det ej älven då, när saken rör oss sjelfva, blifva de absoluta fredsvännernas program? Och med dem skola förena sig representanter af den privilegierade ståndsegennyttan och an hängarne al den stupida skola, som hyser en inrotad fasa för allt slags mouvement inom samhällslifvet. Man skulle då erfara, huru de — kanske ej högt bekänna -— men i hjertat hysa och i gerningen tillämpa Krusmi af Rotterdam trosbekännelse, dö han — parodierande Tacitus — utbrister: malo quietam servitudinem, qvam seditiosam libertatem, hellre träldomens lugn, än frihetens oro! AF detta den råa politiska materialismens motto höres ju ett otvetydigt eko i den svenska? läran, att återtagandet af en författning?är en ringa sak 1 jemförelse med krigets nöd och faror. Någon optimist torde här vilja invända, att vi — så mycket än de despotiska eller holfkonstitutionella makterna måste harmar öfver en liberal författningsreform i Sverge— aldrig behöfva frukta att nödgas skydda den mot ett väpnadt angrepp, emedan vi aldrig, såsom Danmark, gifvit någon främmande stat ens den allra ringaste rätt att inblanda sig i våra inre angelägenheter. Tyvärr, skola vi härpå basera vär trygghet, då hvilar den på lösan sand. Ryssland och Preussen behöfde ingen rättsgrund, då de för snart hundra år sedan hotade oss ned krig, derföre att vi gålvo oss en ny författning — regeringsformen af den 21 Augusti 1772. Såsom en vacker kontrast mot den nya läran, att återtagandet af en författning? i följd af främmande maktspråk är en småsak, torde det ej vara ur vägen att erinra om den cpisod i vår historia, då mot tvenr ormakters hot Sverges författning modigt värnades af en ung konung. Historien hur fällt det domslutet, att Gustaf TT genom 1772 års regemen ndring räddade sitt land från den Jänge förberedda och menskligt att tala — eljest onndvikl lotten att dela Polens öde. Man vet, a land och Preussen, som sammansvurit sig till Sverges förderf, med yttersta förbittring mottogo uyheten om den författning som, i det hon återställde den i stoftet trampade konungamakten, ryckte Sverge från afgrundens brant. Sverges grannar hade traktatsmessigt förbundit sig att upprätthålla det regeringssätt, som gjurde oss vanmäktige, tills rätta stunden för dem kom att inga hvar sin del at bytet. Farorna voro ej konungen okända. men — som Geijer sagt — han vågade tänka stort om fäderneslandet och, kan man tillägga, hun tänkte stort om en konungs pligter. Den tanken gaf honom mod till det verk, hvarförutan Sverge sannolikt varit räddnin förloradt. Och då lienden, som såg det efterglade rolvet slippa sig ur händerna, då Preussen och Ryssland ville a Jonom att ätertaga en förfaltning, som var dem obeqväm, böjde han sig då för hotet? Nej, med manligt mod upprätthöll han verk. Och likväl var det hotet ej att leka med, der stodo män bakom ordet. nemligen Catharinas och Fredriks armåeer, färdiga at oceupera? hvar sin del af svenska monarkien. Gustaf DI:s svar på den förtörnade morroderns anmaningar att återställa 1720 ära regeringsform äro fulla af ädel stolthet. Man kan ej läsa något, som bildar cn mera bjert motsats mot den lika uymodiga, som vämjeiga lära, hvilken Humbug?-författaren och hans pohtiska trosförvandter bekänna. Så skrifver konungen bland annat: Den första anmärkning, som möste falla ur pennan vid granskningen uf det mellan wotven i Berlin och Petersburg afslutade förbund, är frågan: med hvad rätt anse sig dessa hof bemyndigade att förfoga öfver en tredje makts inre förhållanden, utan dennas vetskap och utan att derom vara på något ätt anmodade? Dylika grundsatser äro så nya och så litet antagna i den allmänt gällande folkrätten, att man icke utan den största förundran ser ett sådant fördrags tillvaro, liksom det måste, om möjligt, föråna ännu mer, att någon kan tro sig vara bunden att verkställa ett fördrag, som hvilar på förutsättningar, hvilka skulle til intetgöra hvarje europe stals sjeltständighet och tillvaro. I förevarande traktat adgas, alt de förbundna hofven skola gifva