Aftonbladet – 8 juni 1864, sida 3

Hvad det är godt a att i en n tid som vår, Då allt med ömkligt dvergamått blow mäte Då rätten hånas och då väldet rår Och tron uppå det heliga föruvätes : nm dröja, hvila. vär sig en stund Vid lågorna af dessa stora m Som trängas Och aldrig G Ur dessa minnens rot ha skjutit oFP Vår andliga kultur, vårt lif, Och denna sta unda saml ilskropp. Som lag och religion ännu uppbära, De store dödes saga lelver än På fjell, på sjö, i undangömda dalar, Och föder stora tankar, store män, Om hvilka verlden ned förtjusning talar. ns grund i svenska folkets sinnen De hafva lefvat, pröfvat mer än vi, I hårdhä ut kamp I Och der lifvet som med döden s handhugs djertva povsi tat högt utolver alla Gden. När tidehvarfvet, som ett upprördt haf, Röt uta! smirta, vräkte sig i fasa, des bort: men ur martyrers graf Steg opp befriaren -— steg Gustaf Wasa. Han är en husvill, fridlös yngling då, När ban sig kastar midt i stridens hvimmel; Men tankar, glänsande som stjernor, gå Båd opp och neder på har ann: s himmel; Han immer i ande den mi Pen F Gud. som miktigt honom ådrifver Från dalkarlns lada mot en konungs tron Och mot det verk, som ståndande tförblitver. Han låg och frös och svalt i utfvens bo, Han måste gömma sig i björnms iden; Men han var sturk i Gud och i den tro, Som ensam ioder allting stort i tiden. Som Moses, i vildmarken gick han ut Att med sin stora uppgilt sig försona; Men, när han vände åter — då, till slut, Befanns han värdig bira kunga-krona, Ilon låg på marken, nedstänkt af det blod, Som Christian utur kröningsbägarn stänkte Från tronen, hvilken på schavotten stod, Der spiran som en böd a blänkte. Hvem skyller ynglingen, att han tog opp tt diadem. som blindade Han var ju Sverge, var deges framtidshopp. Dess själ, dess arm, dess öra och dess öga. Husfader, ställde nu han om sitt hus, Tog titven till hårdhandsken det gällde ; Ty alit behötde hjelp — allt var i grus, fsinta barnen strast ej nacken fällde. På knvorrade, de hamrade på Men Gustal tog sitt hustol djerit i hra Han ide slägten och hvad den var vy Han sjelf var ju ur samma klippbrott tagen. Och det var karlatag, som togos då, Emellan Kungen och hans fordna like; Men huru skönt var dramats slut ändå. Fit lugnadt hjeltefolk, ett ordnadt rike Alltsedan har det folket troget gått Med sina store konungar i döden Och tålsamt, underpilvi t, fromt och godt Det burit mer än menskligt hårda öden. Allt menskligt verk dock helgas bör i Gud, Om det skall länge lefva uppå jorden; Och Grstaf hörde, lydde andans bud, Att blott på Guds granitgrund byg sga norden. Hvars inre var som ett åskslaget Träd, Af blixten trätfadt ifrån Vatikanen, Hvars tolk — af vantrons frost angripen säd — Var blott ett ijenligt mulbet åt kaptanen. Och derför Gustaf, djupt i själen from, Till ny, till helig ivjd sitt folk uppbudar Och går till Westerås avt nedslå fom, s munke ärar och dess helgongudar serna i dess klösterhns — der, i dess ställe, i hvar boning, Hvart bröst. hvart ten Med trones lif, med Ick och försoning. På detta rum då reformatorn stod, En ny Göran, trampande på draken, Det ju var kär han, med apostelns mod, Till slutet förde ut den stora saken. Nu, efter trenne seklers lopp, i dag Han träder åter hög bland fidrens söner Ur bronsens famn, med segrande behag, Mött al det frälsta folkets varma böner. Du folkens och du konungarnes Gud! Högtlotvad uti himlen och på jorden, — Som honom valde till ditt sändebud Att värna, att betiista Norden. Om våldets vilda svallvåg slår vår strand, Om vi emot oss sjeliva en gång rasa, Bevare Gud i nåd vårt fosterland, Väck då på nytt bland oss en Gustaf Wasa ! Johan Nybom. mr—— RAR