Aftonbladet – 4 juni 1864, sida 2

Om aftonen, då jag var allena med Bastien, tyckte jag nästan att allt det förflutna varit en dröm. Enligt min fars önskan hade inga förändringar blifvit vidtagna i mitt barndomshem; jag ätersåg allt som var ig kärt sedan fordom, och jag tecknade i ningen en skön framtidstafla. Ack! hvarföre skulle en skugga på en gång fördystra den; jag tänkte på min stackars Schultz; som alltid var i fara för ett återfall, så länge jag icke lyckats besegra ända till den sista flyktiga oron i hans sinne. Skall det lyckas mig? Följande morgon väcktes jag deraf att någon kastade en handfull små stenar mot persiennen i mitt fönster. Detvar Schultz, som kom för att göra mig sitt vanliga besök. Han inträdde nästan genast. Hå, hålt såde han och såg på de nära nog alldeles nedbrunna vaxljusen, man har suttit längeuppe här. Dålig regime! Seså, jag hade näston glömt att jag icke är er läkare! tillade han skrattande. Så snart jag var klädd, skyndade vi till Diane, der jag träffade Granger, som nyss anländt. Åsynen af honom påminte mig om att jag ännu icke blifvit förklarad myndig. Jag hade alldeles glömt det! Jag fruktade att han medförde någon ledsam nyhet. Ah, min Gud!4 sade jag, Skommer ni för att ånyo pålägga mig mina bojor? vHvilka bojor?,, svarade han förundrad öfver detta mottagande. epörlåt mig, min vän, sade jag sorgset. jag hade glömt att jag ännu var omyn ig. vOmyndig!4 sade han skrattande, det är ej mera fråga derom, det försäkrar jag.? eHuru? Förmyndarrådet... tIxisterar icke mera; så snart Di uppnådde myndighetsåldern upphörde dess makt