Aftonbladet – 2 juni 1864, sida 3

fert, der ingen likväl visste hvad det blifvit af mig. Lyckligtvis var min trogne Bastien icke långt borta. Hon reste genast hit, medtagande honom. Hvilken dag, Wilhelm! Hennes bret var falskt -— man hade låtit skickligt efterhärma hennes stil. För att bedraga mig hade man i tidningen låtit införa hennes namn bland dem som bivistade hofbalen. Vi kunde ej tröttna på att betrakta hvarandra — tiden försvann under småleenden. Jag har anförtrott henne den olycka som förföljer Schultz, min vänskap för honom och mina försök att rädda honom. Vi hafva öfverenskommit att taga honom med ose — honom, hans hustru och hans barn och vi skola, om så behöfves, köpa hans hus, för att förmå honom följa 088; — vi skola ;sörja för hans barns framtid. Jag kan icke ölvergifva honom. Stackars Schultz! När jag-tänker på, Wilhelm, att en själsskakning; sådan som den jag i dag erfarit, vore nog för att för alltid rädda honom.... Ah! Kort efter middagen, som vi intogo tillsammans med doktorns familj, måste jag skiljas från min lycka. Diane var alldeles uttröttad af resan, Dokterns förtjusande hustru hade genast iordningsställt ett ram åt henne. Jag begaf mig till min paviljong, hvarifrån jag kan se .henneg fönster svagt upplyst af en alabasterlampa..; Jeg skrifver dessa rader under det Bastien, i yttre rummet, snarkar som en äkta smupglare. Wilhelm, hvilken framtid! Det är som en dröm. a Jag har ej kunnat sofra ett ögonblick på hela natten. Sömnen skulle ju betagit mig medvetandet om min lycka; Då Schultz om morgonen inkom till mig fann han mig med blicken oafvändt föstad på Dianes fönster, Fortis. Afjor: