Aftonbladet – 2 juni 1864, sida 2

dom. Men vi våga dock tro, att helstalsmännen i ordets fulla bemärkelse, de, hvilka anse skilnaden mellan dansk och tysk såsom en bisak, utgöra ett parti, som dag från dag förlorar sin betydelse. Vi våga anse det såsom den rådande öfvertygelsen, aft striden gäller Slesvig, och ingen dansk regering skall söka alt rädda Holstein ge-, nom att uppoffra Slesvig. Det skulle vara likasom att uppoffra allt hvad det danska folket nu två gånger så hårdt stridt hvad det under en half menniskoålder betat för. Att någon dansk statsman vägar föreslå detta såsom en utväg, tro vi ej. en om än ett uppenbart åsidosättande af skilnaden mellan dansk och tysk är något, som ej längre låter sig göra, så är det dock alltför sannolikt att danska smän, i det de uppställa priffcipen af en söndring, i dess genomförande göra så många medgilvanden, att det icke leder till något synnerligt skiljaktigt från dess uppgifvande. Vi halva redan från förra fredsslutet och de olyckliga skrifvelserna af 1851 sett huru oklart man uppfattat nödvändigheten af att det tyska mäste sluta der det danska börjar, och huruledes man dervid öppnade tyskarne vägen till en räcka ngrepp, som ledde till närvarande krig. I Danmark visar sig ännu en benägenhet att ernäå det mesta möj iga, till och med om det skulle blifva nödvändigt alt betunga det med servituter. Till och med de, som klart inse nödvändigheten af att uppdraga en ska p gräns mot Tyskland, vilja icke erkänna denna princips konseqvenser. Det nationella partiet, de eiderdanske, inse väl, att det danska folket måste hemta sin styrka hos sig sjelft, men de hafva dock icke kunnat uppsitva den gamla rätten, som hvilar på dokumenter. De hafva åtminstone icke aft mod att öppet uttala den lösning, som i nödens stund synes vara Danmarks enda räddning. Alt Slesvig genom oomkullkasiliga rättsbestämmelser är för allt d förenadt med danska kronan och utgör en del af Danmark, är säkert. Tyskarnes anspråk på Slesvig äro icke stödda på något giltigt dokument. Men de söka icke heller sin sanna grund deruti, utan i den omständigheten att en stor sträcka af Slesvig är bebodd af tyskar. Landet söder om Dannevirke och Östervolden synes från början hafva varit befolkadt af tyskar och har alltid varit mycket tyskt. H lfön Svansen kan väl af gamla ortnamn anses hafva ursprungligen varit bebodd af danskar: men nu är landet söder om Slien för längesedan tyskt. och till och med längre upp, såsom i staden Slesvigs grannskap, har det danska under förflutna tiders förblindade styrelser dukat under. Ar det så att Danmarks olycka är tysk, att en skarp gräns en gång måste uppdragas, att tyskt land och danskt land icke kunna förblifva tillsammans under en gemensam fri författning, så synes det böra framställa sig såsom något önskligt, ja nödvändigt, att skilja det tyska Slesvig från det danska och blandade. Danmarks lifsprincip måste vara att låta det danska komma till sin fulla rätt: men deraf följer äfven, att det tyska får sin rätt sig tillerkänd. Danmark måtte väl nu hafva insett, att hvad som är helt och hället tyskt icke kan införlifvas i detsamma, utan att det sjelf löper fara att blifva förtyskadt. Det skall vara ett fåfängt hopp. att ett tyskt land skulle kunna uppgå i Danmark om t. ex. Elsass i Frankrike. Skilnaden är alltför uppenbar; fransmännen utgör en stor nation på omkring 40 millioner menniskor gentemot några tysktalande, som sätta en ära i att vara fransmän, då deremot danskarne knappast uppgå till två millioner gentemot en befolkning, som vill allt annat än att vara danskar och stödja sig på det stora fäderneslandets många millioner. Skall den danska nationaliteten kunna bevaras och utveckla sig i Slesvig, så måste Slesvig upphöra att existera m sådant. Ty hvad som verkligen skall vara en del al Danmark måste gå upp deruti och lefva i ett gemensamt statslif med detsamma. Slesvigs inkorporation har derföre med rätta varit Danmarks sanna mål, men detta har knappast kunnat uttalas; ty när man kulle hafva den tyska delen med, så kunde man aldrig vänta att Tyskland skulle tåla inkorporationen, och det var, som om man icke vågade öppet uttala, att dansken skulle råda i Danmark. Ja, det fanns förklaringar från danska kungen, de må vara traktatmessigt bindande eller icke, att en delaf danska folket skulle förblilva afsöndrad från sina bröder. Men att icke kunna inkorporera Slesvig, icke kunna utjemna gränsen vid Kongeån skall till sluts blifva outhärdeligt för Danmark. De som hafva velat göra eftergifier i Slesvig för att behålla Holstein, de torde äfven vilja göra eftergifter i Nordslesvig, ju längre, för att behålla Sydslesvig, men detta är för Danmark den säkra vägen till undergång. Till och med det nationella partiet i Danmark har emellertid påstått, att det vore gagneligt, ja nödvändigt för danskarne att bibehålla denna flock tyskar, Känslan för den gamla traktatsmessiga rätten har varit för stark för att den sanna nationella känslan här kunde göra sig fullt gällande. De ärfda föreställningarne ha qvarstått såsom en helig, orygglig sanning och man har hakat sig fast vid den satsen, att Eidern är gränsen mellan tyskt och danskt, medan i sjelfva verket de, som bo på Eiderns nordliga strand, äro lika genomtyska som de, hvilka bo söder om floden. ? Att Danmark icke velat frivilligt uppgifva något af sin lagliga rätt är naturligt, och man kan ieke undra på, att den allmänna uppfattningen af gränsen mellan tvskt och danskt icke framsSkridit längre, !