Aftonbladet – 30 maj 1864, sida 3

wieck vid samma tid, nemligen kl. 5 på morgonen. Med några korta pauser varade striden denna dag 14 timmar. Rebellerna störtade sig med ursinnighet mot unionshärens särskilda kårer, men blefvo med kraft tillbakaslagna. Det var mindre en drabbning i europeisk mening än en tvekamp mellan de särskilda kårerna. Men Lees afsigt att genombryta Grants center och kringgå dess högra flygel, omintetgjordes genom veteranregementenas ta perhet. Centern som kommenderades af Warren hade under dagens lopp den svåraste uppgiften. Här föll bland andra äfven den patriotiska generalen 5. WadsI worth, ett af de ädlaste offer, som kriget hittills kräft. Mot aftonen gjorde Lee ytterligare två af sina angrepp i massa. Under det Hancock på venstra flygeln tillbakaslog fienden, var den högra flygeln under Sedgwick nära att blifva tillbakakastad, så vidt ej denna i rätt tid dragit till sig förstärkningar samt genom kallblodighet och skickliga operationer åter ryckt ur fiendens händer de fördelar han för en stund lyckats tillkämpa sig. Klockan var öfver 7 då striden afstannade. Sedan Lees sista förtviflade anfall blifvit tillbakaslaget, drog han sig natten mellan den 6 och 7 skyndsamt tillbaka, men icke uti sina skansar bakom Mine Run, utan i sydlig riktning på stora vägen till Richmond. Om striden i dess enskilda drag ej var annat, än ett upprepande af slaget vid Gettysburgh, hvaruti Lee äfven genom angrepp i massa sökte segra, så visade äfven den energi, med hvilken unionsgeneralerna begagnade sina fördelar, att de under tiden lärt sig något af erfarenheten. Redan den 7 förföljde Hancock den flyende fienden. På söndagen den 8 Maj hade han redan sitt högqvarter i Spottsylvania Courthouse, och enligt sednaste underrättelser är han redan 12 engelska mil bortom sistnämnda ort på väg till Richmond. Jag tror ej att Lee ämnar försvara sig i sistnämnda stad, bland annat i anseende till svårigheten, att der kunna förse sin arm med proviant. Dertill hotas Richmond nu från sydost af en annan, verkligen betydande fara. General Butler har nemligen från fästet Monroc gått uppför James River mad en stridsmakt af 30,000 man och den 6 Maj anländt till City Point, vid mynningen af Appomatox i James-River. Det har lyckats honom att vilseleda fienden om hans verkliga afsigt genom skendemonstrationer vid York-River, så att han icke stött på några förberedelser till motstånd vid James River. Huruvida Butler, såsom de nyaste depescherna berättat, verkligen förstört jernbanan mellan Richmond och Petersburg och vid denna ort slagit Beauregard, synes mig ännu tvifvelaktigt, hvarföre jag blott såsom rykte anför dessa uppgifter. Lika litet vet man med full säkerhet huru Sigels tåg genom Shenandoahdalen till Stanton lyckats; det heter blott att han skulle förena sig med Grant vid Richmond. Men huru långt eller kort än Butler och BSigel må hafva framryckt, så ligga dock de allmänna dragen af Grants fälttågsplan i öppen dag, och man kan ej neka att, efter Lees flykt, dess lyckliga utförande vinner alltmera sannolikhet. Lee måste uti Virginien blifva isolerad och tillintetgjord, då först har det påbörjade fälutåget gifvit ett tillfredsställande resultat. För att afskära Lee all utsigt att erhålla förstärkning har äfven general Sherman vid Chattanooga börjat sina operationer. Han har den 4 Maj framryckt mot Tunnell-Hill, 5 mil nordost om Dalton, under det MPherson, som kommenderar hans kavalleri, gjort en diversion öfver Villanan och Resaca till Rome. Det sednaste vi veta om Sherman är att han söker forcera sig väg genom Tunnell-Hill. Hans plan går uppenbart ut på att oskadliggöra och förinta den Johnstonska armån. banned