Aftonbladet – 27 maj 1864, sida 2

nn — N får gifta er med henne ... Granger, var god och hemta hit protokollet.? Akta er, herr gyefve, svarade min gamle vän, ni står i begrepp att begå en dulig handling,? För tusan, min vän, ni förifrar er, tror jag! sade grefven spetsigt, försök då sjelf att komma öfverens med honom och synnerligast med fakulteten. Jag tvår mina händer.? Doktorn betraktade mig noga; han bad att blifva lemnad allena med mig. Jag förstod hans mening och jag blef rädd. Nej, nej!? ropade jag, Yni har redan dömt mig; gå er väg! 4 Mina herrar, sade min förmyndare, lätom oss gä; vi skulle kunna väcka henne majestät sirojtningen; vj hafva dessutom nägra småsaker ännu att algöra.? Granger ville dock qvarstanna; jag tillät det icke, jag gjorde honom skarpa förebråelser; grefven skrattade. Slutligen gingo de sin väg. Då jag blifvit ensam tänkte jag icke mera å min egen olycka, jag tänkte blott på Dime, på hennes förtviftan, på hennes fram. d. OM min förmyndare icke skulle vilja tro på mitt Jåtsade vanstone, nu då hans misstankar en gång voro väckta! Om han skulle hämnas på henne! Och det var jag som dragit denna olycka öfver henne! Jag sökte efter någet medel att rädda henne, men fann intet. Hou stod ensam 1 verlden, ulan slägt och vänner, utan någon försvarare annat än mig! Och öfver allt mötte mig omöjligheter. Det återstod mig endast ett brott. Om han var död, så var hon räddad I : Det hade nu blifvit alldeles mörkt; tryckt under bördan af mitt ödes tyngd försökte jag öfvertyga mig att min lålsade sinnessvaghet aivändt ulla grelvens misstankar från verkliga förbällandet, då i detsamma en hand lades på min skuldra. Vid första Beröringen af denna hand förstod jag hvems det var... Jag vände mig om blek och lik