Aftonbladet – 26 maj 1864, sida 3

nyss uppliästa skriften, på dessa köpta eller enfaldiga vittnesmål? Tate faktum är afgörande. En ef er, mina herrar, har vårdat mig under en sjukdom, då jag yrade; men I veten väl, I läkare, att denna feber skulle kunnat rädda mig om jag då haft början till en sinnessjukdom. Lemnom säledes det förflutna. Monomamen visar sig ej genom några fysiska kännetecken, jag vet det, och det är blott af mina ord I kunnen eluta till en periodisk eller partiel sinnesrubbning? I viljen icke ställa er ansigte mot ansigte med detta vansinne, som man beskrifver för er? Nåväl, jag skall gå era undersökningar till mötes, jag skall utan att blekna följa er tankegång. Jag är vansinnig säger man, eller jag skall blifva det, emedan vansinnet gått i arf inom min familj. Gören mig hvilka frågor I behagen, mina herrar, jag är färdig att besvara dem! Har ni aldrig kändt er orolig vid tanken på att en sådan olycka hotade er?4 frågade doktor Delatre. Jag ämnade ett ögonblick undvika denna fråga; men jag tänkte på Diane och jag blygdes öfver att en osanning sväfvade på mina läppar. tJat, svarade jag, jag har fasat derför, jag erkänner det, ty jag har velat undersöka den fara som hotade mig; jag har läst alla era ofhandlingar om vansinnet och dess orsaker, jag har tillbragt långa timmar med alt pröfva min själs krafter och dess svagheter. Detta är i sig sjelt en tortyr, men ni ser att jag bestått detta prof; jag vågar här inför er tala med lugn om den hemska olycka som hotar mig, ehuru jag vet att ett oförsigtigt ord skulle kunna störta mig. Tron I kanske att min sinnesrubbning eger sin grund i andra orsaker? Nåväl, jag står