Aftonbladet – 26 maj 1864, sida 3

jemförelsevis så betungande, att många hemman för den dryga kostnad densamma medförde, gingo tillbaka under skatten; men i somma mån som n upphörde och den med trälsefriheien förenude rusttjensten följaktligen ble! mindre kostsam, ökades allt mera frälsehemmanens antal, och slutligen ville så många jordegare frälsa sina skattehemman, att tillåtelsen dertill omsider måste återkallas. ) Den skattdragande jorden hade emellertid dels på detta, dels på mångfaldiga andra sätt så minskats, att allt flera skatter måste läggas å densamma till fyllande af statsbehofven. Dessa utomordentliga pålagor, till en början blott tillfälliga och beviljade för uppgifna ändamål, blefvo snart förklarade iör ständiga och utgå ännu i dag under namn af hemmantalsränta. Det skulle förefalla alldeles oförklarligt, sefriheten kunnat fortfarande ega bestånd, oaktadt de dermed ursprungligen förbundna åligganden icke blifvit uppfylida, om man icke erinrade sig att frälset så väl det andliga som verldsliga fordom ensamt var i händerna på de tvenne under medeltiden maktegande stånden, adel och prester, då deremot den egentligen skattdragande jorden, som innehades af tryckta och utarmade åbor (ty egare kunde de knappt kallas), var illa eller alls icke representerad af bondeståndet, hvars ombud en lång tid icke ens inkallades till den tidens herredagar. Det orimliga förhållande, som under tidens lopp sålunda intr: ned frälset, att det nemligen emot all rättvisa och billighet förblifvit skattefritt, äfven sedan rusttjensten upphört 1) detta vidun erliga förhållande är nu ätven hardt nära att inträffa med de till kavalleriet indelta rusthållshemman. I anseende till den jemförelsevis lindriga rustningskostnaden inom en del orter och de såsom ersättning derför mede na friheter från rustningsstammens räntor, äro dessa hemman numera nästan lika skattefria, som frälsehemman. under det att de öfriga skattehemmanen fortfarande få vidkännas en ganska betungande rotering jemte de enligt jordeboken utgående räntor. Det visar sig af denna jemförelse, hurusom, samtidigt med att och i samma mån som frälsejordens och rusthällens onera antingen nästan alldeles upphört eller till stor del förminska!s, ekattejordens räntor oupphörligt blifvit ade. Men om ock frälsets innehafvare under tutna tider lye till bevarande af den så knappbändigt förvärfvade frälsefriheten, få densamma förklarad för everdelig och ansedd att vara grundad i sjeliva egand. rälten2), så har hkväl denna frihet icken gonsin ansetts böra tillgodonjutas utan all ersättning för den upphörda rusttjenstskyldigheten. Deuna ersättning, som skulle utgöras al den så kallade ristijenstbevillningen, har mun dock äfvenledes lyckats att få så lågt bestämd, att den icke alls motsvarar sitt ändamål. Vill man icke ingå på en mera genomgripande skattereform, eller ull jords lika beskattning, så fordrar rättvisa och billighet mot skattejordens innenafvare åtminstone så mycket, att rusttjenstbevitlningen blir höjd derhän, att den kan anses utgöra en verklig ersättning för detta onus, hvilket bör kunna eke utan att fräls hemmansegaren har minsta fog att deri nom anse sin frilserätt förnärm nemligen klart. att utan en 2 förhöjnir ordens utskylder någon större jemlikhet i beskattning å jordegendom aldrig. kan åstadkommas, då vissa hemman för cverdelig tid fött åligganden, som så småningom undor tidens lopp af sig elfva upphöra, under det andra förttarande fålt si tilldömda en massa pålagor, som ständigt ö och försvåras. Den nu anmärkta olikheten i beskattning för frälseoch skattejorden är visserligen om sådan af beskalienhet att påkalla det allvarligaste behjertande från nationulrepresentationens sida, och utan ett upphäfvande eller åtminstone ett billigt förmedlande af detta absurda förhållande skall svenska jordbruket förgälves sträfva till någon större utveckling; men det gilves en vida större och ännu imera i ögonen fallande skiljaktighet i beskattningsväg, som vi nu gå att taga i närmande rskådande. Denna skiljaktighet rörer skattehemmanens räntor i hållande till deras storlek och godhet sinsemellan. Den har sin grund sjeltva skattläggningsmetoden och måste såiedes ullt framgeut omöjliggöra en mera jemlik och rättv beskattning, så länge denna grund bibehålles oför ndrad. frågavarande skattläg smetod, som . för Upland och Sadermanland snart när eu ålder af 200 är och grunda på praxis i aldra äldsta tider, ar nemigen fört unde, att en jordränta hufvudsakligen skall beräknas blott efter den öppna äkern och ängen, d. v. s. efter det vid skattläggningstillt: let beiimiliga årliga utsädet och fodertillgången. Den öfriga ma sen deremot, såsom skog och beteshuge, ssom hemmanets andra förmårer, såsom t och fiske m. m., beräknas endast efter L till 4 öre smt på hvarje tunnas årligt utde och inverka således högst obetydligt hemmanets mantal och4ränta. Såsom nn naturlig följd af detta beräkningssätt hur nträlfat, att t. ex. en areal af endast 100 unnland eller till och med mindre, så framt leri belinnes en större åkervidd, blifvi isatt lika stort hemmantal och följaktligen g kas 2. ) Se Boutins beskrifning om svenska hemman och jordagods. ) Den i stället derför åtagna rusttjenstbevillningen, som icke alls motsvarar ifrågavarande onus, är en obetydlighet, som ej förtjenar nämnas och endast synes hafva tillkommit för ull, helst densamma blitvit bihah ållan Afselndend I— manen fn mt halft om