Aftonbladet – 26 maj 1864, sida 3

torde böra förbises. Några ord i anledning af jordbrukets närvarande tryckta ställning, med särskildt afseende på skatteförenklingens tillämpande. IL. Vi hafva i en föregående artikel fästat up mirksamheten på och sökt lägga vigt den tänkvärda företeelsen, att under det man på den sednare tiden från grundskatt befriat bergsbruk, qvarnar och andra, med icke så obetydliga förmåner förut gynnade verk och inrättningar, bar man bibehållit tionden och grundräntorna a skattejorden. Det är icke vår afsigt utt här vilja bestrida nyttan och fördelarne, så väl tör de enekilda intressena som för det ullmänna, af den lindring, som sålunda blilvit beredd åt bergsbruksidkare ms. Il.: det endast vid de starkt i ögonen fallande inkonseqvenserna af en sådan lagstiftning vi i bigående vilja uppehålla oss. Du crusdräntorna å bergsbruk m. m. enligt värt gamla beskattningssystem ansetts vara af lika stabel beskafienhet som grundskatterna å jordbruket, har man svårt för att finna nägra giltga skäl, hvarföre bergshandteringen och öfriga näringar blifvit så omhuldade jemförelsevis med jordbruket, landets förnämsta näringsgren, af hvilken alla andra dock anses vara mer och mindre beroende, och som just derföre hedrus med benämni modernäring. Skulle väl kronooch skattehemmansin-. nehafvare n, som, om hun ock icke nu såsom mången gång i fordna dagar måste nöja sig med barkbröd. sedun skatten blifvit erlagd, likväl äfven nu blott med stor ansträngning och försakelse förmår förvärfva äl sig en knapp bergning, skulle väl, skattebonden ieke lika mycket som bruksidkaren vara i behof af lindr Eller månne en skulle på jordbruksnäringen verka mindre v älgörande än på bergshandteringen? — Hvaral kommer ig då, att en sådan olikhet i beskattning ännu kan göra sig gällaude för olika näringsgrenar inom vårt land? — Jo, helt enkelt deraf, att de öfriga näringarne hatt mäktigare och inflytelserikare representar ver vid ra riksdagår, än skattejorden, hvars må män dessutom haft en stor motstån att bekämpa i frälseegarnes förmenta rät het att cusamma vara skattefria. — Såsom stöd för detta frälsejordens anspråk på skowtefrihet har man allt som oftast både vid och utom riksdagarne hört anföras, att enär fräser irne köpt i he nan till st till följd af deras senatur, om mun gjorde tteoch bronohemmen skattefria, göra en present åt deras egare af en summa, motsvarande den efterskänkta skatten kapitaliserad. Det är förvånande, huru detta i sig sjelf så lösa!l och länges edan utnölta pästäende kan fortfaronde 1 upprepas, sedan elldeles samma skäl lemriaats utan afseende vid bergsbruks och qvarnars befrielse från grundskatt; men det hör till taktiken hos motståndarne till så! väl skattereformen som andra reformer, att begagna såsom försvarsvapen några bålstora ord utan inre kärna och betydelse. Sädana käpphästar skaffar man sig lätt, om man icke aktar under sin värdighet att göra bruk deraf. i Det torde icke sakna ett allmännare intresse att taga i närmare betraktande de omändigheter, hvarunder frälsefriheten uppkommit, och med hvad rätt densamma i närvarande tid innehatves. Det visar sig då, huru föga man ända in i vår tid oktat på den såsom ovedersäglig ansedda regeln, alt vid alla beskatiningsåtgärder fästa största vigten vid en opartisk och jemlik för-! delning af skattebördorna, så att ingen samhällsklass må blifva gynnad på den andras bekostnad. Intet leder till större misstog i detta alseende än att vid jordbeskattning bibehålla för everldliga tider sådana grunder, som för sekler sedan blifvit fastställda dels uti des. k. skattli ogningsmetoder dels i andra föråldrade förtattningar. Då siäterioch frälsefriheten infördes, skedde detta ingalunda utan anspråk på ersättning från statens sida för de förmåne som beviljades egarne al frälsehemman. teriinnehbatvsren skulle nemligen personligen taga del i landets försvar, och hade dessutom skyldigheten att underhålla sätesbyggning å sitt säteri. Frälsefriheten vanns i allmänhet genom rusttjenst, hvilken skyldighet utgjordes efter sammansättning af (lera hemman till en viss summa af deras ränta, för hvilken skulle presteras mönstergill häst och karl med fuli, mundering, som i kostnad fullkomligt motsvarade denna ränta. Då vid tiden för rusttjenstfrälsets uppkomst erundskatten å jorden endast bestod ar jordeboksräntan, befanns rusttjenstprestationen till en början under n a,