Aftonbladet – 26 maj 1864, sida 3

här ieke blott för att förs mina medborgerliga rättigheter, utan ifven be nivgen af min förmögenhet, och ni scr att jag talar derom med ett leende på minn läppar, ty jag är tjugo år, mina herrar. Man har berättat er mina ungdomsdårskaper... Ahl jag erkänner dessa därskaper, Jag har trott på ungdomen, på hänförelsen, på fäderneslandet, som jag ännu tror på poesien, på dygden, på leken — kärleken som allena räddar mig här, som räddar mig i en annan verld — på kärleken, som trotser vansinnets hemska faniomer, ty kärleken är Jjuset, sanningen, lifvet! Ja, jag har stundom haft anfall af rädsla, hvarvid jag darrat som man darrar vid berättelsen om ett skeppsbrott; jag har kämpat, jag har lidit... lyad skall jag tillägga? Jog är tjugo år, jag älskar, jag är älskad — ni inser väl att jag då icke kan vara vansinnigt Ett bifallssorl följde på dessa ord; min värma hade upptinat de kallaste hjertan och i allas blickar läste jag välvilja och tro på mig. Min förmyndare stod som slagen af åskan. Jag var viss om min seger och för min själs öga sv de Dianes leende bild. Ah! återtog jag, hänförd af min sinnesrörelse, I tviflen ej mer! Jag har mitt fulla förnuft, jag menar icke hjernans fåfänga styrka, som vacklar vid hvarje steg på vetenskapens och filosofiens obekanta stigar, men hjertats förnuft, det som hemtar sma krafter hos Gud och som säkert leder oss på den eviga vishetens väg! Sen I cj gudomlighetens tecken på min panna? Jag är ej mera den svaga varelse som ännu i går, förblindad af tviflet, stridde mot förskräckelsen och fasan, sökande en hoppets ljusstråle i tankens mörker, ty hon har sagt