Aug. Pacet till engelska regeringen af den 8 November 1863 blefvo de britiska di lomaterna mycket öfverraskade, när efter Kristian IX:s tronbestigning tonen i Berlin blef en annan, emedan — enligt hans ord — Punder förhandlingarne med hr von Bismarck ingenting förefallit som kunnat gifea anlednin; ill att tro, alt han ville motsätta sig den iri lavarande författningen? Sir Paget lät oc den preussiske ministern i Köpenhamn förstå sin förvåning öfver att hr von Bismarck ?beskyllde den danska regeringen för att vecklingarne, när den ordning, hvilken föreslagits, varinoggrann öfverensstämmelse med de åsigter, som han sjelf för icke mera än tre veckor sedan framställt.? Preussens hållning hade verkligen efter konung Fredrik VII:s död alldeles förändrats den krigiska fanatlismen hos tyska folket gaf preussiska regeringen utsigt att på en gång afleda det inre missnöjet och omgifva sin armå med nya bragders glans. I slutet af De cember förklarade sig hr von Bismarck sålunda inför engelska ministern, Buchanan: Österrike och Preussen skulle snart hafva att välja mellan att gifva sitt samlycke till en invasion Slesvig eller att moi en revolution i Tyskland.? Hvilken bekännelse! I naiv oförskämdhet öfverträffas den blott afetthr von Bismarcks yttrande till lord Woodhouse, hvilket af denne återgifves sålunda den 12 December 18 ?en statskupp skulle vara den bästa lösning af alla svårigheter, ty det vore en afujord sak, att Tyskland aldrig skulle kunna slå på god fot med Danmark, så länge dettas nuvarande demokratiska i tioner uppen hela HanPonera för att e varti i Danmark, som ordrar eftergift för ulla Preussens anspråk, icke vill störta Danmarks konstitutionella frihet. Man må nu sarkastiskt draga munnen så mycket på sned man vill och hånfullt kalla Eiderpoliuiken den allena saliggörande?, säkert är det att den blifvit af Sverges regering förordad — och at Danmarks regering och representation, siledes af nationen omfuttad och gillad — och slutligen att den å litet varit egentliga orsaken till det olyckliga krig, hvari Danmark nu blöder, att refve Manderström just ansett den egnad att förekomma tfiendtliga konflikter med Tyskland. Fredrik VII:s död bragte alla ysklands dåliga begär i svallning innan Eiderpolitiken fått rotfästa sig och denna fick sedermera tjena till förevändning för kriget. Och hvilka skäl har man anfört för att göra den orimligheten antaglig att Danmarks politieka riktning i flera är blifvit bestämd af tvenne tidningar, hvilka uttryckt ett Kö penhamnspartis åsigter? Jo det har anmärkts att andra tidningar, fastän mycket obetydliga, varit mot den herrskande politiken i opposition och att armen påståtts ogilla densamma. Nu vet man redan, att i armen icke råder något missnöje, men att från de helstatligas sida mycket bli ätgjordt för att framkalla ett sådant. Flyveposten?, som utan prenumeranter lefver på den halftyska reaktionens sold, och major Dinesens helstatliga broschyrer bafva nemligen ko nadsfritt blifvit i hären utdelade med afsigt att uppvigla densamma till ovilja mot den nationella politiken och till missnöje med mängden af de uppoffringar, hvilka den kräft och kräfver. Vi fråga nu hvar ärlig man, om icke detta opatriotiska uppförande är ett ådant, som brukar utmärka ett fanatiskt men mäktigt parti och öfverlemna åt läsaren att afgöra huru den bör anses, som gör sig till kolportör för ett sådant partis dikter. 2