Aftonbladet – 25 maj 1864, sida 2

gå hem. Jag vet ej hur många timmar jag ströfvade omkring i skogen, oupphörligt återvändande till källan och hvarje gång jog pe lade mitt anlete deri, syntes det mig blekare. Jag försökte öfvertyga mig att jag var en lekboll för min egen inbillning. Skulle jag väl tänkt på Dianes sorg öfver mig, om jag icke egt mitt förstånd i behåll. Men vattnet var så klart och himlen, träden, mina egna kläder visade sig i den blanka vattenspegeln i sina rätta och naturliga färger. Jag kunde ej tvifla på att denna bleka, orörliga bild, som stirrade på mig ur djupet, var mitt eget jag. Jag kom att tänka på en tysk saga om mannen som förlorat sin skugga, och jag frågade mig om icke jag kanske för alltid utbytt mitt utseende af lefvande menniska till det af ett lik. Några vingårdemän gingo förbi; jeg gömde mig för att ej skrämma dem. Min långa frånvaro måste emellertid oroa Diane. Mot aftonen gick jag tillbaka till slottet, klättrade öfver trädgårdsmuren och smög mig in i mina rum utan att halva blifvit sedd af någon; men der väntade mig Fritz. sDet hur redan ringt andra gången till middag?, sade han. Amnar icke herr baron kläda sig? Nej; säg grefvinnan att jag är litet trött efter min promenad och att jag ber heune ursäkta om jag icke i dag kommer till bordet.s Han giek, men jag ropade honom tillbaka. 4Fritz?, sade jag, iinner du ej något ovanligt hos mig i dag? Han betraktede mig förundrad. Ingenting, sade han, om icke det att herr baron på två ställen sönderslitit sin rock. Den har visst fastnat i törnbuskarne.?