Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 3

cn Itraga, som va! Kunde komma alven ac Inediga män, som för 50 år sedan voro samlade på Eidsvold, att tvifla. Och detta tvifvel måste hafva öfverväldigat dem, derest de icke hemtat styrka från den innerliga öfvertygelsen om sin saks rättvisa och från harmen ötver den oförrätt. som man var i begrepp att tilltoga deras land (bravo). Ja, den gången gick genom alla Norges dalar en djup harm mot det svenska folket, det folk. hvilket naturen gjort till vår närmaste frände, men ett öfvermäktigt och olycksdigert öde stundom till vår värste fiende (Bravo). Det måste nemligen erkännas, att Sverge ingalunda saknade berättigande att skilja Danmark och Norge åt. De danska konungarne hade varit förblindade nog att re gemensam sak med Sverges dödsfiende. e hade, långt efter det Sverge upphört att vara farligt för sina grannar, förbundit sig att med vapenmakt unlerstödja Ryssland mot hvarje anfall från Sverges sida. De hade till följd af denna öfverensommelse en gång i förra århundradet fallit Sverge i ryggen, och då den ryske kejsaren 1808 trolöst kastade sig öfver Sverge och fråntog det Finland, så angrep Fredrik VI, till och med utan att vara förpligtad dertill och utan att vara förfördelad af Sverge, detta rike i dess yttersta nöd (Hör). Det var således i kraft af vedergällningens rätt, det var mera, det var i kraft af sjelfuppehålleisens drift, som Sverge sökte att försvaga den makt, som så ihärdigt och så hänsynslöst arbetat på dess egen undergång (Bravo). Genom att tvinga den danske konungen att alfsäga sig Norge, tillfogade icke heller Sverge vårt fädernesland något verkligt ondt. Det var ögonskenligt att den dåvarande föreningen med Danmark icke längre var till Norges lycka. Sanningen häraf hade blifvit uppenbar för många af Norges ta män, och derom var den svenska regeringen väl kunnig. Derest Sverge 1814 inskränkt sig till att fordra förbindelsen meilan Danmark och Nc upphäfd, så skulle ingen haft rätt att beklaga sig derötver. svenskarne efter Kielerfreden sagt till oss: I ären uu herrar öfver edert eget öd: blott med det förbehåll, att I icke åter illa eder under dansk spira. Viljen i träda 1 förening med oss under gemensam konung, så ären I dertill välkomne. Viljen I välja eder en egen furste, så är dev eder rätt. som vi ej vilja neka eder. — avvest Sverge 1814 talat så, och det varit det nu lefvande slägtet af norrmän, som skulle gifvit svaret, så frågar jag eder om icke detta svar otvifvelaktigt skulle blivit: Förening med Sverge (Jo, jo). Men Norge skulle verkligen då kommit i en så stor tacksamhetsskuld till detta land, att den måste visat sig oförenlig med vårt v vs moraliska sjellständighet. Sålunda talaue emellertid icke Sverges Smän. De ville påtvinga Norge en förening. Deri hade de orätt. Harmen häröfver var hos våra fäder blott alltför väl grundad. Det blef för dem en helig pligt att v sitt fäderneslands sjelfständighet (Bravo). Men å andra sidan hade Sverge rätt i hufvadsaken, att en förening var det nödvändiga vilkoret icke mindre för Norges än för Sverges lycka (Bravo). Detta förstod man knappast den gängen i Norge, och det är föga sannolikt att vära täder, derest Sverge genast gifvit dem fulli tt val, skulle fattat det beslut, som a var det enda rätta. misstroende mot Sverge var här i landet tids alderns fel. Men det var naturligt grundadt i århundradens strider och lidanden. De starkaste andar hade säkerligen förmått göra sig förtrogna med tanken på en förening med det folk, hvilket en usel pohtik lärt oss att betrakta såsom en arfliende. Men att hela det norska folket så godt som utan betänk tid ur sitt sinne skulle utrotat det med modersmjölken insupna nationalhatet var rentaf en omöjlighet. Så lätt som Norges obenägenhet att inträda i en örening med Sverge emellertid låter förklara sig, så naturligt var det åter att den måste väcka ovilja hos svenskarre. Sanningen är derför den, att det förfaringsätt, som hvartdera af de tvenne folken i denna afgörande tidpunkt följde. med sådan nödvändighet alstrad s af de gilna omständigheterna, att det. menskligt taladt, icke kunnat vara annorlunda. Norrmännen skulle i svenskarnes ställe visserligen sökt att framtvinga föreningen, svenskarne i norrmännens att undvika den. Det var en af dessa motsägelser, af hvilka historien är uppfylld. Lyckligtvis blef den genom ömsesidiga ettergi som från folkens sida endast voro halit frivilliga, men hvilkas gagnelighet stod klar för de yppersta norska och svenska mäns blick, löst sålunda, att intet af de tvenne folken nu önskar det gjorda ogjordt. Efter förloppet af ett halft århundrade, som ställt bevekelsegrunderna och händelserna i ett allsidigare och mildare ljus, kunna vi på ömse sidor icke endast utan ånger och utan bitterhet, utan med oskrymtad och djup tacksamhet mot Gud dröja vid minnet af hvad som föregick mellan oss 1814. (Bravo.) Hvad som i dessa händelser atskilde oss har städse blifvit svagare, hvad som förbinder oss städse blifvit starkare. En hel menniskoålders lyckliga samlit har gifvit oss säker erfarenhet om, att föreningen utgör ett vilkor för en ömseg fred, det bästa värnet för begge riken säkerhet mot yttre fiender och en hälstång för deras inre utveckling. Vi förmå visserligen endast svagt skönja hvad framtiden bär i sitt sköte, men det är knappt någon öfverdrifven förväntan, om vi boppas, att de vigtiga politiska reformer och ekonomiska storverk, hvarmed Sverge nu är sysselsatt, skola öra detta samlif innerligare, rikare och fruktarare för oss begge. Vi hafva lärt att värdera vårt broderfolks ädla egenskaper, och det är dock blott den nakna nningen, som på en dag som denna icke bör rtigas, att det aldrig funnits en så långvarig förening mellan tvenne folk, i hvilken fördraget varit ärligare hället eller det svagare folket haft mindre anledning att klaga öfver det starkare. (Bravo). Jag talar om saken, sådan den framställer sig r mig i sin helhet. Det skulle vara ett så allvarligt tilltälle som detta ovärdigt att blott framiålla föreningens ljusa sidor. De svunna femtiv åren ha lå och då medfört rubbningar i det goda förhållandet till vårt rödrafolk. Men sjelfva dessa rubbningar hafva gifvit oss begge en nyttig lärdom. Det haricke varit glada ler, då de egt rum. Det gitves knappt någotlera af rikenas många . som da tillbaka. på dem med tilltredsställelse. Den lugna och oparuska betraktelsen visar, tt dessa missförstånd alltid haft sin grund i onödigt misstroende, eller ock att de från den na eller andra sidan kunde afvändts genom tillmötesgåenden, som verkligen icke skulle hafva kostat något. Vi norrmän veta med oss sjelfva. att svenskarne samma grad. som de visa oss välvilja, kunna ita få att vi icke allenast skola upptylla våra tltsliga förpligtelser mot Sverge, utan äfven i illa delar låta dess ära och välfärd vara oss dyrvara. (Bravo). De bevekelsegrunder, som verka starkast på nenniskorna, äro öfverallt desamma. Vi känna lerför att det svenska folkets tillgifvenhet måste blifva oss till del i samma mån, som vi i handing ådagalägga, att vi lifvas af ett sannt brolerligt sinnelag. Det är således med full förtröstan till, att mina Zz andsmän dela den öfvertygelsen, att förhållanlet mellan Norge och Sverge är och till eviga ider måste blilva sådant, att misstroende oss mellan är kortsynt dårskap, men förtroende ångsynt klokhet, som jag föreslår ett länge lefve Sverge (Nva bravooch hurraronp)y.