Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 3

ödmjuk och särdeles betryckt uppsyn. mål: saken är den, att drottning Catharina mer att gå mycket fort!? Tumuliet lägger sig vid dessa ord. Det : bör ihågkommas, yttrar vår cicerone, den väl underrättade Thomas Nash, att alla qvinnoroller på denna tid ännu utfördes af unga män, som aflönades vida rundligare än öfriga skådespelare. ) Men suffören intager slutligen sin plats: Fr er rr solemn dump, utföres af hornen, af violerna, af lutor och basvioler; första akten tager Isin början. Hertigen af Norfolk inträder från den ena, hertigen af Buchingham och lord Abergavenny från den andra sidan, och begynna expositionen af detta stycke som i våra moderna upplagor bär titeln Konung Henrik VIII, men för Globeteaterns publik blifvit annonseradt under benämningen All is true. I De trenne skådespelarne äro kostymeufrade med samma omsorg, som seigneurerna I på de trefotade pallarne i vår närmaste omI gilning på scenen. Kostymerna från Frans I:s I tid äro fullkomligt trogna; de öfverflöda af siden och paljetter; i denna bristfälliga I Globetheater har skalden med sin poetiska I trollstaf framkallat guid och diamanter, atlas och perlor: en luxuriös prakt som fängslar fantasien, om den också icke förmår I blända vårt kroppsliga öga, och som framstår så mycket bjertare ju torftigare sjelfva Jomgifningen är. Nödsakad att på något Jsätt ersätta hvad här i yttre måtto brister, I söker skalden genom praktfulla skildringar ästadkomma en så mycket större kontrast I mot den dunkla fond teatern erbjuder; hans verser -få i denna simpla sal en om möjligt ännu ståtligare klang, och bland dessa scenens trasor glänser hans poesi endast af en högre purpur. Den första akten är slutad; ridån blir fortfarande öppen. Har ni märkt, helt nära oss, en allvarsam man, en uppmärksam lyssnare, som under representationen ständigt upptagit sin plånbok och deri fjort flitiga anteckningar? Det är en kritiker ex professo. Be a honom närmare, ni finner i honom ännu ett original. som förtjenar ihågkommas. Han åser aldrig ett teaterke annorlunda, än med korslagda armar, med hatten nedtryckt i pannan och med en sträng, vigtig min. Behagar hoInom nägot ställe, så upptager han genast sist plån, men dessemellan ser man honom beständigt skaka på hufvudet och stundom I Gentlemän?, säger han till herrarne il parterren, tillgiiven detta ofrivilliga dröjsännu ej hunnit bli rakad, men det komdrottningens barberare har sannolikt nu full. gjort sitt värf. Ett högtidligt andante, a uppgifver han ett jamande, som tillkännager det djupaste ogillande. Vi hafva hittills icke hört honom jama mer än en enda gång, nemligen under drottning Catharinas dialog, i andra scenen, som troligen föreföll honom alltför simpel. — Stundom händer, att han midt under pjesen lemnar teatern, och genom den häftighet, hvarmed han tränger sig ut genom folkmassan, ger densamma ett begrepp om tyngden af det j anathema han anser sig böra slunga emot I stycket. Se der en annan karrikatyr, som just nu inträder. Han har varit nog umtänksam att icke infinna sig förr än ridån är öppnad; han kan härigenom räkna på att vid sin ankomst ådraga sig och sin kostym hela publikens uppmärksamhet. Han smyger sig oförmärkt bakom fondridån, skjuter denna ät sidan och framträder på scenen, med hatten nedtryckt öfver ögonbrynen och dess strutsfjädrar tätt öfver örat; han bär sin pall i venstra handen och framsträcker med tvenne fingrar af den högra sin teston, inträdesafgiften, med en elegant gest; han helsar parterren med utropet canaille ; hån sätter sig, blottar sin värja och drager med dess spets ett på gollvet brinnande ljus närmare till sig; han begär af sin page sin tobakspipa, antändar den, utsträcker sig makligt på sin plats, obekymrad om det oväsen, som hans inträde väckt i parterren, och det regn af äpplen och pomeranser som öfverhöljer honom. Men ännu en figur förtjenar uppmärksammas, bland de eleganta seigneurer som med oss barrikadera scenen. Det är mr Brisk, Londons fashionablaste man, dess egentliga modemönster. Ni igenkänner honom utan svårighet Fp hans svarta kappa, brokigt utstyrd med guldtrensar och band, på hans purpurröda ärmar med puffar och inskärningar, på den präktiga dolk han bär vid sidan, och på den spetsiga hatten, som prydes af en yfvig fjäderbuske i tio ölika färger. Han utgör ett ständigt föremål för publikens anmärkningar och observationer; å och då drager han ur fickan några småmynt, dem han kastar ut bland folket; ett handgemäng uppstår uti parterren; en hvar bemödar sig att uppfånga de utströdda penningarne. Hvem är denne unge gentleman? fråga borgardöttrarne deruppe i logerna; han behöfver icke mer, han besluter att visa sig för publiken i hela sin prakt, han kastar af sig sin kappa; femtio uiner, och blottar sin bläa liftröja, stickad med silfver, och sina benkläder af svart sammet, och blåser derunder med största Jugn en sky af tobaksrök upp mot sina borerliga beundrarinnor. Detta är hvad man allar god ton. Medan förberedelserna för andra akten fortgå, inbäres på scenen ett litet fyrfat. Atmosferen i salongen har nemligen med hvarje ögonblick blitvit alltmera besvärande, trots de tvenne öppningarne i taket, och den måste rensas. Han kastar öfver glöden enris; från den gnistrande lågan sprider sig kring salen en stark och genomträngande rök . vc Men om läsaren tänker såsom undertecknad, så kunna vi betrakta denna rökelseakt såsom ett tecken till uppbrott. Vi hafva set nog, vi hafva inhemtat tillräckligt, och behöfva icke öfvervara en akt tull.i Globeteatern, för att anse oss bekanta med den publik, för hvilken Shakspeare närmast diktade sina odödliga dramer, och med den tarfliga utrustning i hvilken de på hans tid ingo öfver scenen. Vi skola icke längre Behötva den ledning vår fransyske berät3 Av ann