En 4eater-representation under Shakspeares tid. (Slut från gårdagsbladet.) Låtom oss, medan man framsäger prologen, hvars innehäll ni säkert känner, kasta en blick in i salongen som nu, sedan förhänget vikit, ligger öppen för vårt granskande öga. Hvilken pittoresk anblick! Hvilken bizarr blandning af skalliga, af krusiga och friserade hutvuden af alla åldrar, böljande hit och dit, likt topparne af en skog! Hvilket brokigt virrvarr af drägter och kostymer, en hvar utmärkande ett särskildt stånd, en egen samhällsklass! Nere i parterren, bland dess understanders, varseblir man endast rockar af grof kamlott, blåa och bruna, eller ock jackor af svart sars, platta mössor och kapuschonger af perpeluane, af evigt oslitbart tyg. Hvilken kontrast förete icke de eleganta konnässörerna närmast omkring oss, i sina utskurna sammetsrockar, sina sidenskärp och atlasmantlar, sina kastorhattar men yfviga plymager, mellan hvilka är placerad en liten spegel, sina persikofärgade strumpor, spanska kragstöflar med gyllene fransar och törgylda sporrar, bruna handskar och värjor med silfverfäste! I salongen ätes, rökes, drickes vin och spelas kort; från parterren flyga pomeransskal, korkar, stenar in på scenen. Ofvanom parterren, cller the yard, löpa tvenne logerader, bestämda för damer och honoratiores; man idkar här nästan fullkomligt samma tidsfördrif: tobaksrök och vinångor sprida sig äfven härifrån kring salen, och en tjock rökpelare hvirflar upp emot de begge öppningarne i inket. — Dessa fruntimmer, som röka derborta, äro borgarfruar från City: de äro fortfarande beslöjade; under deras sidendok ser man då och då ett pipskaft skymta fram.