Aftonbladet – 23 maj 1864, sida 3

örvåning icke ett ord om Henrik VIII, sjelfva styckets hjelte; det heter blott: All is true, an historical play, allt detta är sanut, ett historiskt skadespel, Vid sjeliva ingången möter oss en hop fruktmånglare, taskspelare, tobaksförsäljare och bokhandlare, som med hög röst utbjuda sin vara, den de bära omkring i små lädor: ?En ny bok! En bok, tryckt i går! Londons sju synder! Venus och Adonis, af William Shakspeare, adelsman! Korpens almanach! Percie den penninglöses it ! 0. 8. v. Dessa rop ljuda emot crv 1 alla kanter. Några adelsmän 1ö 1 (cen eller annan af dessa bröse:s or 1 (vodes, för att dermed fördriiv tide: un er reellanakterna. Låtom ess (ölia exemplet; det skall kosta på sm höjd en teston (ett al den tidens minsta sillvermynt). Och härefter låta v.: strömmen föra oss vidare, och inträda jemte den öfriga hopen. Om äter denna brokiga omgifning, dessa unwasked citizens, såsom Shakspeare sjelf sallar vem, icke konvenera oss eeh om vi su R VISA 088 Vara af god tem — så kunna vi sälla es till aktörernas, habitugernas, litteratörernas kotteri och begagna oss af samma ingång som de. Vi öfvervara då representationen, såsom verkliga konstvänner egnar och anstår, utan någon inträdesafgift; endast den stora menigheten nedlägger sin shilling, sina sex sou eller sin penny uti emottagarens sparbössa, der han står 1 sin svarta drägt vid hufvudingången med en stor penningpung i handen. Men vi behöfva en cicerone, och jag för min del anser rådligast att i denna väg anlita Thomas Nash, den satiriske skriftställaren, som jag varseblifver derborta, längst nere i teatern, och som uti sina talrika pamfletter med sarkastisk bitterhet skildrat menniskorna och sederna på denna tid. Han skall lemna oss den säkraste vägledning; vi vilja låta honom tala. et är i dag, yttrar han, en utomordentlig representation, ?men priserna äro som vanligt fördubblade. Ni måste skynda er in, eljest skall ni bli utan trefot, d. v. 8. utan någon af dessa små trädpallar med trenne fötter, dem en teaterdräng för aftonen hyr ut åt adelsmän och andra anseddare teatergäster mot den lilla öfverloppssumman af en shilling. Ni måste som sagdt är skynda er, ty för ögonblicket återstå icke mera än tre, och om ni bland stadens öfriga eleganter önskar er en sittplats på scenen, der ni är synlig för hela publiken, är således ingen tid att förlora; den som kommer för sent måste nöja sig med att taga plats på sjelfva marken. Ni inträder genom repetitionsrummet, the tiring room; upplylta här denna fondridå, och ni skall befinna er på sjelfva sceren. Den är emot vanligheten betäckt med matior; vid ordinära representationer är den beströdd med qvistar och löf, men i dag är högtidsdag; man har icke sparat på någonting. Det inre af teatern är redan uppfyldt af mennisgkor: en för skådespelaren högst besvärande sed, ett missbruk, förödmjukande för den ofrälse; det har ännu icke varit möjligt att upphäfva detta de adliga herremännens privilegium, hvilket de på så månahanda sätt missbruka, såsom vistrax neanföre skola se. Omkring oss är allting mörkt; ridån är ännu icke uppdragen, Detta förhänge, som skiljer oss fråm publiken, döljer för er en annan lika pikant scen, från vilken dock redan ett häftigt oväsen når ert öra. Men ni bör ej låta skrämma er af dessa rop; de betyda ännu ingenting. Men båll i beredskap er hatt för att skydda ert hufvud mot dessa projektiler som man kastar emot 038 och hvilka stundom göra hål på ridån: tegelstycken, äpplen, stenar flygå redan; publiken är otålig, och de eleganta ädlingarne, som omgilfva oss, lyfta allt emellanåt på ridån för att besvara dessa anfall medelst hotelser eller genom att återsända de anlända kastpjeserna, dem de slunga in i salongen med skicklig hand och under högljudda rop. Scenen, på hvilken ni befinner er, afskil jes framtill genom ett gallerverk af ett bröstvärns höjd från parterren eller, såsom den kallas, the yard. Det är denna Sgård? som inrymmer alla dessa herrar, hvilka äro egentliga upphofvet till det myckna oväsendet; den utgör en i marken utgräfd fördjupning, så låg att ehuru alla här befintliga platser äro stående, åskådarnes hufvuden qGock ej räcka högre är de på scenen befintliga personernas knän. Herrarne i the yard ha häraf erhållit en benämning, som på sätt och vis är en ordlek; man kallar dem understanders: nertill stående, eller Sförståsigpåare?. Mellan dem och herrarne på de trefotade pallarne derinne på scenen råder den håtskaste fiendskap, som icke sällan urartat till blodiga excesser. Men tyst! Der uvalkas en teaterdräng som vid fondridån upphänger en hvit tafla med röda bokstälfver, hvilka angifva den ort der stycket försiggär, nemligen: London.? En annan fäster vid det gamla förhönget ett -måladt tygstycke, som något så när liknar ett fönster; man har således framför sig ett hus. Vid andra tillfällen bar denna fond föreställt ett berg eller en slottsmur, en skog 0. 8. v.; egentliga teaterdekorationer förekomma icke. Denne man derborta, hvars skuldror betäckas af en kappa af svart sammet, är ?Prologen?. Den svarta sammeten och prölogen höra ovilkorligen tillsammans; de äro oskiljaktiga. Der åter ser ni Richard Burbadge, Englands förnämste skådespelare på denna tid; det är han som i afton skall uppträda såsom kardinal Wolsey uti den pjes vi komma att åse. Ni ser honom, ännu endast halfklädd, passera genom den dubbla raden af våra adelsmän och inträda på scenen; han skjuter för ett ögonblick ridåns begge hälfter åt sidån och sticker hufvudet ut genom öppningen. Publiken derute igenkänner genast hans drag och belsar ein favorit på scenen med bravorop och handklappninger. Alla hattar flyga i luften. Letve Burbadge ! — Lefve Globens At las ! utbrister en ung seigneur, som gör anspråk på att gälla för ett qvickhufvud. På begge sidor om scenen äro tvenne loger; här har musiken sina gifna platser; dem utgöres till största delen af italienare, som