Aftonbladet – 21 maj 1864, sida 2

äische Gesittung beruht auf der Erhaltung les christlichgermanischen Geistes, sowie uf der politischen Bedeutung Deutschlands?. Jerefter visar han, att historiens alla ljus erioder varit tyska eller germaniska — t: x. den atheniensiska statens blomstringstid — och särskildt att all konst varit blott sländverk — ej fylld af ett ?rent andligt? nnehåll — intill dess att tyskhetens frälande genius kom och gaf den dess rättr nnehåll. Den forntyska konsten sättes vida viver Raphael och Murillo, hvilka anklagas ör ?materialism?, medan den tyska skolan ir Pein reiner Ausdruck der Idee?. Hos Van Dyk och Rubens träffar man blott trana reulism, hvaremot hos Albrecht Direr ullt, ända till det minsta penseldrag, är Pgeistig verklärt?. I byggnadskonst, uti ttsvetenskap, i statslif,j i uppfostran — itverallt återtinner författaren samma fenonen: den tyska andens oändliga djup och ljupa oändlighet. Så t. ex. jemnföres Movarts Don Juan med Salomos Höga Visa, och man erhåller den underrättelsen, att len store komponisten måste välja detta thema, likaledes på grund af den germania andens djupare uppfattning af kärlekens isende. Att Don Juan röjer en ?djup? uppfattning al kärleken, har man hittils ej velat tro, men enligt Nagler är det emel lertid otvifvelaktigt. Iu der Ehe? — så trar han — ist die Liebe nicht mehr e Liebe, sondern Pflicht; um die musialischen Gefähle der Liebe in ihrer natärlichen Lebendigkeit wiederzugeben, musste die Scene ausserhalb der Ehe versetzt werden?. — Hos Shakspeare framträder blott det yttre och personerna handla verstandesmässig?; deremot äro Schiller och Goethe die Dichter des Gemiths. — Blott i en konst hafva tyskarne, enligt Nagler, blifvit nägot efter, nemligen i hbistoreskrifning, men äfven häruti skola de, då tidens fullbordan kommit, blitva de främste: wenn der deutsche Geist erst zum vollen Bewusstsein seiner eignen Bedeutung gelangt sein wird, dann wird die deutsche Geschichtschreibung ihren höchsten Flug anheben und die wahre Geschichte des menschlichen Geistes in die ewigen Bächer der Weltgeschichte schreibent. Samma tema, nemligen kristendomens, humanitetens och germanismens innerliga förening och nära samband behandlar CF. Kirchhoff. Hos honom, liksom hos Nagler, uttryckes grundtanken i den satsen, att civilisation och kristendom ej kunna tänkas utan tyskarne; ?des Deutschen Seete wird stark, wenn grosse Gedanken sie erregen, und er soll jetzt vorkämpfen fär alle diese Giter der Humanität, die unter dem starken Schutze der freien Germanen stehen, lär die Reformation und Civilisation?. Det således tyskhetens genius som, i egenskap af Herrens utvalda redskap, skall trelsa den ide-tomma, förtappade verlden. Denna frälsning sträcker sig till Asien och Amerika, och alla nationer emotse, i sin hjelplöshet och andliga fattigdom, den nya reformation som skall utgå trån Tyskland. Härtill kunna vi lägga den anmärkningen, att ej lå läseböcker, som äro bestämda för skolorna, under de sista åren ej blott antagit en starkt nationel färg, utan ock uttala och genom exempel åskådliggöra samma grundtanke om tyskarnes höga moraliska företräden och dermed följande kallelse och rätt att ci ra — d. v. s. germanisera — verlden. — Det är bekant, att germanisterna betrakta ka språket såsom det rikaste och förträffe bland alla tungomål, och att de göra språk på alla länder, der tysktalande beare inträngt, antingen säsom i sjelfva verket tyska besittningar — Slesvig, Polen, Böhmen 0. s. v. — eller åtminstone såsom till den grad af tysk kultur beroende och med en så stor tacksamhetsskuld till Tyskland belastade, att deras förening eller införlifvande med tyska riket för deras befolkning vore en sann välgerning. Till de sednare höra danskar, schweizare, ungrare, holländare, flandrare samt nästan alla mindre gränsfolk: somliga författare räkna dit äfven engelsmän och nordamerikanare. Tyska språkets spridning i dessa länder är lik. betydande med spridningen af sann odling och kristendom. Mit dem Abhub unsrer Kulwur haben wir den Osten civilisirt?, yttrar en tysk historiker om samtliga folken vid Tysklands östra gräns, och härur här leder han Österrikes verldsmission?, att nemligen germanisera alla nationer ända ned till Konstantinopel, hvilket säkrast utföres genom att göra tyskan till det enda berätligade språket med uteslutande af alla anra, — — Det är klart att ett folk, som kommit till en fast ötvertygelse om sin kallelse, såsom den menskliga kulturens befrämjare och ledare, måste af alla krafter bemöda sig att äfven i den politiska verlden och i materielt afseende intaga den plats, som tillhör detsamma, såsom de öfriga mindre begåfvade och af naturen försummade europeiska nationernas lärooch tuktomästare. En omäåttlig lystnad efter ökad makt medelst utvidgning af eget område och eröfringar, synnerligen på svagare grannars bekostnad, samt en djup förbittring — sittliche Enträstung? -— mot sådana nationer, hvilka, såsom danskarne, holiändarne och de slaviska gränsfolken, visa motsträfvighet mot eller rent af rata den högre tyska kulturen, äro nödvändiga följder af-germanismens grundtanke. Denna känsla af harm och förbittring mot gränsfolkens kraftiga bemödanden att undandraga sig tysk inflytelse, i hvilken form som helst, gitver sig i våra dagar luft i hela den tyska pressen; men ännu starkare är tyskarnes förbittring öfver sin egen brist på makt och förmåga att med våld gga under den tyska spiran alla dessa Völkerbruchtheile, som ju måste betraktas såsom tyskarnes vasaller i andlig och oli mening. Och häraf väckes då ånyo 8 4 ss af anal ad