Aftonbladet – 21 maj 1864, sida 2

dessen Thron sie als die Vollbringer seiner Verwirklichung und als Zeugen und Zierathen seiner Herrlichkeit stehen.t Efter att ha skildrat den roll, som de sermanistiska idterna spelade åren 1843 — 50 kastar han en blick på deras uppträdande inom den nyaste tyska litterature. Vi medela ur denna framställning följande utdrag: Af de tvenne hufvudtankar, hvilka, så att säga, bilda grundvalen för den germanistiska tron, nemligen Tysklands civiliserande verldsmission och tyskhetens innerliga samband med den kristna religionens framtid, har den förstnämnda, måhända emedan den mest smickrar nationalfätängan, vunnit en utomordentlig spridning, och det särskildt inom hela den populära litteraturen — tidningar och andra periodiska skrifter, skolböcker, folkkalendrar m. m. — hvaremot den sednare företrädesvis framträder i lärda verk, alldenstund den ligger något för högt för mängdens medvetande och ull sin djupare betydelse fattas blott af de invigde och utvalde. I det följande skola vi nu, med ledning af såväl vetenskapliga som populära tyska skrifter, som utkommit under de s åren, söka visa, hvilken form de germanistiska förhoppningarne och ide-l: erna antagit, och på hvilket sätt man söker af dessa läror draga praktiska konseqven-! ser sam göra dem gällande i det verkliga . litvet. Att det är germanerna, som civiliserat ! hela den nyare verlden, kan man inhemta af hvar enda tysk historisk framställning. Den saken är i de flesta historiska böcker fastställd såsom en fundamentalsats, den der ej krälver något hevis. Vi vilja här endast fästa uppmärksamheten på den egendomliga användning af ordet ?germanisk?, som nistan alla författare, hvilka skrifva öfver dy-: lika ämnen, tillåta sig. Vanligtvis inbegripas under namnet germaner samtlig: stammar, som stå i språkligt frändskapsfö hällande till tyskarne, såsom skandinave na, engelsmännen, holländarne, nordameri-. kanarne, 0. 8. v. Germaner? är då en! obestämd kollektivbenämning, som har lika vidsträckt omfång, som hos Tacitus, hvilken dermed betecknar flertalet af de kända eller okända folken norr om Alperna. Men allt det, som i denna ordets betydelse kan sägas om germanerna i allmänhet, öfverflyttas af de germanistiska skriftställarne utan betänkande på tyskarne och anföres såsom bevis på den ty verldsmissionen. De med tyskarne beslägtade nationernas språk benämnas ursprungligen tyska?, deras kultur kallas tysk?, deras utmärkta alster på konstens och vetenskapens område förklaras för en uppenbarelse af ?den tyska anden?, och deras framtidsmål påstås vara att sluta sig till det tyska riket, såsom deras rätta tyngdpunkt och rätta hem. På sådant sätt halva de germanistiska skribenterne, genom att begagna uttrycken germanisk? och tysk? om hvarandra, sökt med Tyskland införlifva de mest betydande europeiska staters och folks kultur och historia samt framställa den tyska eller germaniska anden eåsom identisk med menniskoslägtets framsteg i det hela. En nyare skrift, som går så långt som möjligt i denna riktning, är: Nagler: Die sittlichen Begriffe oder das Wesen des deutschen Stammes, ein Beitrag zur Bildungsgeschichte (Speyer, 1559). Enligt Nagler delas verlden i två hutvuddelar: germanisk och ickegermanisk. Den förra representerar historiens ljussida, den sednare åter barbariets natt. Hvad utmärkt i verldshistorien finnes, måste nödvändigt vara af tyskt ursprung; så t. ex. de gamle athenarne. Har man väl gjort athenarne till tyskar, så kan man ju gerna gå ett steg längre. En annan tysk lärd, A. Holtzman, har upptäckt, att alldeles samma förhållande eger rum med det gamla Indiens befolkning. Utiinledningen till hans arbete heter det: 7es sind also die Sagen, die ich hier mittheile, gewissermassen unser FEigenthum, sie sind ewisseri en urdeutsch, wenn schon mit iner ganz indischen Färbung, und es ist daher billig, dass wir Deutschen in Europa die ersten sind, die diesen Klängen des tiefern Örients Ohren und Herzen ötfnent. — Det har öfvergått till vana hos de germanistiska författarne att på detta sätt tillvälla sig eller inkorporera alla med tyskarne beslägtade eller icke beslägtade folks odling, litteratur och nationalegendomlighet, så alt det måste vara ett mycket kinkigt fall, då ej en flitig tysk forskare skulle vara i stånd att uppvisa, sammanhanget mellan ett eller annat utmärkt historiskt fenomen och germanismen. Vi hafva nyligenl att Garibaldis moder var af tysk börd; hemligheten ligger således i det tyska blodet, och äran tillfaller Tyskland. Då en bataljon lrån Elsass utmärkte sig i slaget vid Solferino, framhöll en tysk tidning, att man häraf kunde se, att tyskarne utgöra franska armåns sittlicher Kern?, och att man måste tillskrifva dem äran af fransmännens många segrar. För några år sedan prisades Jenny Lind såsom ett mönster af ?den a germaniska sångkonsten?, och i Gutz folkkalender upptogs Hans Christian Örsted såsom ein geborner Deutscher?, endast och allenast för alt åskådliggöra den satsen, alt slla stora upptäckter i hela verl-: den tillhöra tyskarne. I en mycket spridd, populär tysk historia af doktor Wirth anmärkes, att äran af Amerikas upptäckande : tillkommer tyskarne, alldenstund den första tanken på en vesilig koutinent upprann i en tysk hjerna. Den ofvan nämnda skriften af Nagler utgör eu utveckling af germanismens begrepp och betydelse, såsom de uppfattas af de verkligt troende och invigde. Framställningen rör sig i mycket ex(rema satser, och det är antagligt, att till och med i Tyskland mången torde ogilla slika ytterligheter, utan att likväl underkänna grundtankens sanning. Denna grundtanke uttalar författaren med dessaord: seine rein geistige Natur hat den Germanismus zum Träger des Christenthums berufen? och: die euroAR At An me rt