Aftonbladet – 21 maj 1864, sida 2

grefven något, hvarom jag är okunnig; han vet utt ni är mig mycket kär, och hans gäckande tystnad, då jag frågar honom, kommer mig att frukta det värsta. Säg, hvad har händt. Jag glömde för hennes oro både min kärlek och min olycka, och jag tvekade ej längre att berätta henne den strid som förestod mellan mig och min förmyndare, och som hon likväl ej kunde undgå att snart få höra omtalas. Jag vidrörde så lätt som möjligt mina egna oförrätter, emedan jag icke ville se henne rodna alltför djupt öfver det namn hon bar. Ni får icke gifva efter!? utropade hon ifrigt ; spenningbegäret gör honom i stånd till allt. Svigta ej; försvara er heder, rädda ert lif! Och i sin ifver och sin harm, fattade hon mina händer, emedan hennes annars så milda ögon sköto blixtar. Jag hade aldrig sett henne så skön. Hvad säger Granger?t fortfor hon. tHan hoppas det bästa. Ni kan tryggt lita på hans erfarenhet. Skrif och bed honom komma hit; jag måste tala vid honom; vi kunna träffas under någon af våra vanliga morgonpromenader. ag måste visa mig lugn för att stilla hennes orc; dessutom kunde jag väl ej mera tvifla på en lycklig utgång, då Diane var på min sida. ! Vi öfverenskommo genast att jag icke borde lemna slottet förrän familjerådet samnanträdt, Enligt Grangers råd ställde jag nig icke i öppen fiendskap med min förnyndare, emedan min begäran att blifva nyndig endast och allenast grundade sig på nin önskan att före vinterns inbrott föreaga en längre resa. En hastig och ovänad brytming skulle blott förändrat min bil