Aftonbladet – 20 maj 1864, sida 2

öfver mig sjelf för att dölja min oro. Granger hade tillskrifvit mig att förmyndarrådet skulle ssmmuanträda i medlet al måns den; jag hade således ännu tvenne veckors uppskot och jag njöt likt en girigbuk af hvarje ögonblicks lugn som förunnades m Min förmyndare och jag stodo afgjordt på krigsfot mot hvarandra. Då han tilltalade mig var det med den kyliga och nog: rauna artighet, som brukas mellan förklarade motståndare. sGranger har sammankallat familjerädet, sade han en dag, förmodligen på er be. gäran 2? Ja, min herrex, svarade jag. Det är brat, återtog han och lemnade mig. Jog var emellertid tacksam för det han ej i sin hustrus närvaro gjort mig denna fråga. Våra tvister hade redan allttör mycket oroat henne. Kärleken var döck allud min Is enda balsam, och förtjust öfver vår ljulva enslighet, glömde jag bäde framtiden och den ötriga verlden. En morgon då jag följt Diane på en vandring bland ergen till en koja, dit hon hvarje vecka brukade mediöra några allmosor, återvände vi långsamt till slottet: hon förklarade att hon var trött, och satte sig ned för att hvila på en mosslupen sten, innan vi bunnit spetsen af den kulle hvarifrån man ötverskådude hela Semay-dalen. Ser ni der nere, sade jag, bakom Vildsvinsheden, huru skönt solsträlarne bryta sig mot dimmorna som höja sig öfver vuttenfallet 24 Hon såg ditåt men svarade ej, som om gligt minne uppfyllt hennes tankar. bra tankiull i deg, min kusint, sade jag efter en stund. , sverede hon: 6 NI her rätt min vän förlåt mig om jag är eu elluör iråkigt sällskap låta er? Hvilket uttryck! Vere det ej bättre om ni meddelude mig hvad som trycker. på ert sinne? Ja, jag borde det. Anudre, och det är