Aftonbladet – 19 maj 1864, sida 3

XVI Jag var som förbländad af den upptäckt jag gjort och likväl kunde jag icke besluta mig att sätta tro till anklagelsen mot min sörmyndare. Jag ville alltjomt skjuta skulden på Placide och hans hämdbegär. Men, å andra sidan, buru skulle han, grefve de Manufert ovetande, vågat gå så långt. Grelvens medbrottslichet var ju tydbg! Han tog ju intendentens parti emot mig och tlkiv att man förklarade mitt förstånd rubbadt. Jag sof knappast en blund denna nuit och förlorade mig i uppgörandet af tusen de orimligaste förslager. Hvarje villjarelee försvann emellertid; faran var helt och hållet afslöjad för min blick, och jag var fö lored om jag sålunda utan motsiånd lät vanhedra mig. Jag måste strida, men i så föll, segrande eller besegrad, mäste jag lemna slottet och Diane samt allt som vur mig kärt... Vid denna tonke upphörde mitt hjerta att slå och jeg frågade mig om det je) vore bättre att utan knot underkasta mig det öde som väntade mig, än att nödgas fly ifrån henne. Gripen af deu förfärligaste loro, kunde jag följande morgon icke fullI komligt dölja den. Diare frågade ängsligt hvad som telades mig och detta deltegande ökade min emärta. Jag sade henne att jag för tillfället plågades af hypokonlri. ?Huru? svarade hon, saknar ni då al energi, så att ni ej ens kan strida mot en sjuklig spicen, då den enfaller er? Ni, som är man, som är Hugo år, och som kan vandre upprätt genom lifvet, stödd på ett stort nemn och en ofantlig rikedom! Nej, min vön, lemna dylika barnsligheter åt oss qvinnor: Huro skulle ni kunna bärn en verk