Aftonbladet – 19 maj 1864, sida 3

att hemta mig. Då han fann mig vid skrifbordet, börjude han genast blifva orolig; han trodde sig utan tvitvel ötvergifven för i dag. Ni arbetar?? sade han. ?Nej, svarade jag, ?jag skrifver blott ett par ord till min vän Wilhelm.? ?Underrätter ni honom kanske att ni snart kommer för att helsa på honom?? ?År det så? återtog han och betraktade mig oroligt. Jag förstod nog hvarpå han tänkte och det föll mig in att försöka hans krafter, genom alt visa honom mitt bref. ?Wilhelm är en man af heder, som jag förtror äfven mina hemligaste tankar, sade jag, läs hvad jag skritvit. Han uppvek brefvet och började läsa; vid första ögonkastet kunde han ej undertrycka en åtbörd af förvåning. Men han fortsatte läsningen med fullkomligt lugn och nickade emellanåt bifallunde; ej det minsta tecken till oro följde på denna hänsyftning på det Damokles-svärd som ständigt hänger öfver bans hufvud. Han har vågat betrokta fienden ansigte mot ansigte, hon är på väg att blifva frisk, Då han upptäckte den list jag begagnat för att förmå honom deltaga i mina promenader, sade han blott med en skälmaktig blick: ?Nå, låtom oss då begilva oss ut på er helsovandring!? — och han började skratta. Han skrattade, Wilhelm, jag säger dig blott detia. Han ekrattede hjortligt och friskt, och hans öga var lugnt. Hvsd tänker du om din vän, doktor Andres skicklighet? Du behöfver ej stanna på helfva vägen till därskapens palats; jag bör tindå alltid kunna kurera dig.