Aftonbladet – 19 maj 1864, sida 3

stärka hans tankekraft genom hans hjerta. Ett exempel härpå måste jag berätta dig: i förrgår, då han syntes mig mindre eftergifven än vanligt, vågade jag inkalla irummet hans yngste son, som lekte i salongen; vid barnets åsyn upprördes han häftigt. Sehultz?, sade jag med ifver, kan ni ej finna Gud i denna ljufva varelses blick?? Den steckars dären tog sin son i sina armar och räckte mig leende handen; faderskärleken hade segrat. En sak förundrade mig dock, det var alt ej en tår syntes i hans öga. Jag kunde ej låta bli att gråta. Då barnet sedan lemnade oss, blef det ej mera tal om monomanie. Du måste medgilva, min käre Wilhelm, att jag befinner mig i en högst egendomlig belägeuhet — jag, som säges vara vansinnig, jag vårdar min läkare, jag befriar min vaktarel!... Jag skulle kunna skratta deråt, om det ej vore så bedröfligt! Emellertid måste jag stundom helt och hället lägga bort pennan, ty Schuliz upptager hela min tid. Som jeg ansett lämpligt att genom ytterlig kroppsansträngning bryta den tankeföljd, som sedan några dagar nedstämmer hans lynne, hur jeg Tdtsat ett omättligt begär att vandra omkring i skog och mark, och tvingar hogom sälunda att följa mig på långa promenader i hvad väder som helst. Vi återvända om aftonen alldeles uttröttade, och jag tror, Gud förlåte mig, alt dessa vandringar göra mig lika mycket godt som honom, Fritz har anmärkt ett jag, som eljest sofver oroligt, efter en sålunda tillbragt dag faller i en sömn, så djup som sjeliva murmeldjurets. Men jag måste lemna dig, min tyrann ropar mig. Vi skola i dag spatsera en fem, sex mil: P. 8: Min tyrann kom in till mig, för