Aftonbladet – 19 maj 1864, sida 2

Jag beklagar er?, svarade han, tvingv icke äfven mig att säga det ni är ifrån ers sinnen.? Dessa ord träffade mig som ett glödande ern. 7Det är icke sannt!? utbrast jag. Min förmyndare svarade blott med ett hånskratt. Min styrka svigtade, ett blodrödt moln skymde min syn; jag fruktade att jag skulle begå ett brott och jag flydde. Uppretad, förtviflad, rusade jag ut 1 parken för att uppsöka Placide. Jag skulle dödat borom, tror jag, om jag funnit honom, då jag lyckligtvis vid krökningen af en all hastigt befann mig ansigte mot ansigte med Diane. Andre?, sade hon förskräckt, hvart ämnar ni er?? Låt mig gå, svarade jag, jag skall hämna mig.? Hon sökte förgäfves qvarhålla mig. ?Andre, Andre!? sade hon bedjande. ,O01! säg mig att de halva ljugit?, ropade jag, säg mig att jag icke är vansinnig !? Hvad har händt?? sade hon. ?Min Gud! Ni har säkert tvistat med grefven!? Jag insåg att jag skulle störta henne ien afgrund af förtviflan om jag berättade henne den snara elakheten utlagt åt mig. Jag erkände således att jag nyss haft en allvarsam tvist med min förmydare, men jag dolde orsaken dertill. Det var mig omöjhet att inför Diane afslöja hela elakheten och ovärdigheten hos den man, hvars nomn hon bar, och min förmyndares vanlige råhet i uppförande förklarade tillräekligt min harm oeh häftiga sinnesrörelse. Jag kunde för öfrigt icke motstå det välde som Dianes närvaro alltid utöfvade öfver mig, och min vrede smälte bort för detta ljufva inflytande. Via öfverenskommi att fag från denna dag skule