Aftonbladet – 18 maj 1864, sida 2

STOCKHOLM den 18 Maj. saken en uppmärksamhet, som vittnar derom, huru klart man på andra sidan Bottniska viken inser, af hvilken vigt de nu pågående händelserna äro för hela Nordens framtid. I ett af de sednast hitkomna nummer af Helsingfors Dagblad läser man följande I. ledande artikel: ?Det är ett sorgligt skådespel Europa för . närvarande erbjuder. Kasta vi blicken hvart som helst, så träffa vi nästan öfverallt på förhållanden, som äro egnade att sätta tron på mensklighetens verkliga framåtskridande . få ett hårdt prof, och det fordras sannerigen att hopsamla all den fond af hoppfullhet, man kan disponera öfver, för att icke låta den fara. Ölverallt, i öster, söder och norr, se vi för oss folk, som stå på branten af sin undergång, för det att en vermakt påtrycker dem en börda, som är större än deras krafter. En ny helig allians eller någonting ditåt tyckes åter resa ig upp emot folkens frihet och de svaga nationerna tyckas vara utkorade till det första offret för dess politik. Det är som om Ahriman skulle hålla på att för tillfället få öfvertaget i den stora striden mellan ondt och godt, som utgör verldshistorien, och skuggan af hans vingar hvilar tungt öfver verlden. Men detta är dock icke det som är mest sorgligt och som mest ger anledning till bedrötvelse. Ty der strid finnes, der finnes åtminstone lif, och der tvenne stora makter på allvar kämpa med hvarandra, der finnes det alltid ännu möjligheter för att utgången kan ändras. huru mycket den ena än för ögonblicket kan vara på öfvervigten. Men en sådan stor strid pågår icke för det närvarande i Europa; och det är det mest sorgliga. Ty det är ju föga tvifvel underkastadt, att om blott den makt som finnes att disponera för det godas och rättvisans sak, blefve satt i rörelse, striden åtminstone skulle blifva jemn och chancerna lika. Men denna makt sättes icke i rörelse, det är det bedröfliga och nedslående. De som erkänna rättvisan af de för sitt lif och sitt sjelfbestånd samt sin fria utveckling kämpande folkens sak, vilja icke använda sin makt till deras understöd. De anse sig icke skyldiga att göra något för det rätta som de erkänna, de stå blott och se på samt beklaga händelserna, men anse sig icke förpligtade att göra något för att hindra orättvisan att ske. Huru har man icke erkänt orättvisan af det förtryck romrarne, venetianarne, ungrarne och andra lida; men man har icke velat göra något för dem. Och nu sednast, erkänner icke hela vestra Europa danskarnes sak för rättvis, men det står stilla. Det är samma sak som då man ser en menniska plundras och mördas på andra sidan om gatan, men i lugn går sim väg och underlåter att lemna honom bistånd, för att undgå att inblandas i saken och tå besvär och trakasseri vid domstöolsundersökningen. Det är moralisk slapphet oeh feghet; och det är det mest nedslående vid hela den nuvarande. ställningen i Europa, att den tyckes finnas verallt, der rättvisan borde kunna påräkna stöd oeh hjelp. Och vid det danska folkets sak framstår detta ännu tydligare än eljest. I afseende Jå de andra folken har-det möjligtvis kunnat anföras ett eller annat till nedsättandet af deras sak. Man har anfört mot en del I deras låga kulturståndpunkt, och mot andra att de vore oförmögna att styra sig sjelfva och lefva ett fritt lif, samt att deras sträfvanden endast äro följder af en revolutionär ligas uppviglingar, och mera sågant. De äro holttösa argumenter, men de hafva dock kanske med mer eller mindre sannolikhet kunnat anföras. Men hvad sådant kan man draga fram emot det danska folket? Kan man våga beskylla det för att icke hafva lemnat sin behöriga andel till europeiska kulturens befrämjande? Nej, det har lemnat långt mera; till en sådan ståndpunkt i litteratur, vetenskap och konst har intet annat så litet folk i våra dagar höjt sig. Kan man beskylla det att icke kunna styra sig sjelf och lefva fritt? Icke det heller: ty hvilket arnat folk kan man uppvisa, som på ett så lysande sätt gått öfver från ett fullkomligt absolut styrelsesätt till ett fritt konstilutionelt lif? Och icke heller kan man beskylla det att vara ledt af några revolutionära uppviglingar, ty det går med sin lagliga regering i spetsen, i den strid det för. sanning, om icke det danska folket har rätt att lefva, hvilket folk skall då hafva det? Ifall man icke är skyldig att göra något för Danmark, så finnes det I sannerligen icke några moraliska förpligtelser i verlden. i Och hvad anför, man för att försvara sin underlåtenhet att lemna danskarne hjelp. Ingenting. Och ingenting kan heller anförasa. Ty för att ha rätt att underlåta understödjandet af en rättvis sak, så måste man antingen kunna visa, att ens understöd icke behöfves eller att man icke har makt och förmåga stt lemna detta understöd. Men intetdera kan här komma ifråga. Ty kan man väl påstå att danskarne, ett litet folk om en och en half million, som står emot tvenne stormakter, väl kunna undvara hjelp? Ellerkan man påstå att den hjelp, man kunhat lemna, hade varit gagnlös. En engelsk flotta i adriatiska hafvet, en fransk arme vid Rhen eller blott Frankrikes begifvande för Italien att operera mot Österrike, hade varit tillräckliga att helt och hållet svänga om ställningen. Ja till och med en armå af några och och tjugutusen ! i Den finska pressen egnar åt den danskal !