Aftonbladet – 17 maj 1864, sida 3

Löjtnant Johan Sigfrid Gamaliel Lunde gren, som, efter att hafva gått in på 22:dra regementet, för att deltaga i striden för Dan. morks sjelfständichet, blef svårt sårad : )yppelssunsarue den 18 April och seder sera afled ett fiendtligt lasarett, blef i redags förmiddag jordfästad med militärisk honnör uti Garnisouskyrkan, som för den skull var dekorerad med danska och vi ska fanor, omvirade med sorgflor. Kistan var rikt prydd med blommor och band i de skandmaviska färgerna, och omkring den stodo med flor behängda kandelabrar med en mäng brinnande vaxljus; vid uppgången till koret stodo två lageriräd. Sorgehögtidligheten öppnades med Gades sorgmarsch öfver Fredrik VII, utförd af brigadens mu ikkår från öfversta läktaren. Sedun en kör af mansröster med orgelackompanjemang hade sjungit 2 verser al psalmen: 7Såsamlas vi till våra fäder?, framträdde pastor Fibiger och skildrade i ett hjertligt och ripande tal huruledes den unge hjelten hade lemnat fädernesland, föräldrar och slägt för att erbjuda sin arm och sitt lif åt deti nöd stadda brödralandet. Ingen har större kärlek, än om han låter sitt lif för sina vänher?, så lyda evangeliets herrliga ord, det välsignade ordet, hvars betydelse vi alle känna. Visserligen uttalades detta ord egentligen af Herran om Frälsarens verk, och vi känna alla det oändliga afståndet mellan himmelens herrlighet och jordens skröplighet, men dock torde det vara oss tillåtet alt erinra oss detta ord vid denna bår, i det vi anbefalla hans själ, hvars ningar här hvila, i den He uttalade ordet. Han satte hjelpa sitt brödrafolk i st vermäktig fiende, han hude on bö han var i besittning af samma onde, i hvars namn Gustaf Adolf tågade ut i den tyska kejsarens härskaror. en kom hit kort före det afgörande slaget på Dyppels höjder, och han var s i i det 22:dra regementets leder mot fienden. Vi gilva vår inne sägelse säväl åt honom som här hvilar, som åt alla ölfriga, hvilka komma oss till hjelp och visa ett hjeltemod, som ej skall glömmas i norden; vi skulle gerna ha gifvit seomma tacksägelse äfven till hela det svenska folk och dess konung, men i sjelftörnekelse afsiå vi derifrån. Slutligen bad pastor Fibiger den aflidnes fader, som hade kommit till begrafningen, att han icke måtte lemna Danmurk med någon bitterhet i hjertat för att dei har tegit hans sons lif, som har stupat under korsets , och com korsets Herre skall föra in i sin stora hjelteskara. Iden tolrika processionen af civila och militärer voro konungens adjutent ryttmästaren Castenschiöld, svensk-norska ministern, generalerna Branner och Schepelern, officerare if armön och flottan samt de i Köpenhamn varande svenska och norska frivilliga, hvilka alla till fots följde kistan till kyrkogården, er de vanliga militära hedersbety de rum.