Aftonbladet – 13 maj 1864, sida 3

der för skatternas utgörande. Bördan a dessa skatter ökas, i samma mån skördarn blifva knappare och följaktligen behållnin gen mindre, då deremot andra näringar blot vidkännss en efter deras bebållna afkastning alltid lämpad afgift. Dessa redan länge insedda och vid hvarje riksmöte mer och mer framhållna olägen heter för jordbruket, hafva dock, detta oak tadt, icke blott icke blifvit afhulpna, utar tvärtom tid efter annan i icke obetydlig mår ökade, och komma att än fortfarande ökas genom den år 1855 införda s. k. skatte förenklingen. I strid mot sitt uttryckligt bestämda ändamål, har nemligen denna ränteförenkling hatt till följd en i vissa fall ganska känbar ränteförhöjning genom en del räntepersedlars förvandling till spannmål, smör och andra i värde omvexlande artiklar, efter en beräkningsgrund, som i förening med stegrade priser betydligt ökat hemmansräntorna ); hvilket allt länder till favör för de tjenstemän och stater, som fått kronans räntor anslagna till sin aflöning. Så har för sistl. år i mellersta Sverge medelpriset uppgått t. ex. å råg till 2 rdr 4Å öre och å korn till 2 rdr 10 öre tunnan högre än det gångbara. Efter detta höga pris måste skatten lösas, så framt räntegifvarne icke föredraga att efter skedd uppsägning till leverering in natura erlägga skilnaden emellan årspriset och medelmarkegångspriset samt forsla den uppsagda spanmålen sex mil — ett åligzande, som, till följd af de oförutsedda oläzenheter det kan medföra, i allmänhet afskräcker från uppsägningsrättens begagnande och egentligen tyckes vara tillkommet för att tvinga de skattskyldige att hellre underkasta sig prejeriet at en alltför dryg lösen. Ett bevis derpå är, att blott högst få räntegifvare, oaktadt den icke obetydliga prisskilnaden, begagna sig af sin uppsägningsrätt. Man misstager sig emellertid, om man tror, att, fastän de dyraste persedlarne i ordinarie räntan måste erläggas ned oupphörligt stegrad lösen af skatleoch kronohemmansinnehafvare, samma höga ösningspris äfven gäller för alla skattdrasande. Långt derifrån! Så har t. ex. gevom en k. resolution af den 20 Nov. 1787 illstånd blifvit medgifvet presteståndet att, åsom det heter, tills vidare? få lösa det . k. taxesmöret med 1 rdr bko 1, och lenna lösningsrätt gäller ännu för det högrördiga ståndet. Rättvisligen bör dock ervännas orimligheten deruti, att den del af rdinarie räntan, som utgår under titeln presternas utlagor?, numera af pastorerna rlägges, sedan de enligt bevillningsstadgan ör sina löpeinkomster få vidkännas enaanda bevillningsafgift som andra embetsch tjenstemän, hvarför nämnde del af orinarie räntan jemväl borde upphöra att resterskapet vidare påföras. N Ått dam ma Im fnda natalie I Rd