Aftonbladet – 13 maj 1864, sida 3

must och märg ur åkern; ty vårt beskattningssystem har i sekler hvilat på der gamla kända satsen: Tål du det, så tål dv äfven det. Man kan tillika säga, att då det är jordbrukaren i vårt land som fått drag största delen af lasset, har det varit icke längt ifrån att äfven hos oss den der tiliga idn om en impot unique? blifvit tillämpad i hela sin utsträckning. Besynnerligt nog sammanträffa ock fysiokraterna och våra svenska motståndare till all jord: lika beskattning eiler till skattereformer i allmänhet nära nog på håret i sit sätt alt försvara sina satser, Likasoni fysiokraterna, för att vederlägga den välgrundade invändningen att deras impoi unique? innebär en konfiskation af en del af jordvärdet, genmälde att suveränen måste ega sin rättmätiga andel i jorden och att grundskatten i en sednare jordinnehaivares handblott erhåller karakteren af en ständig inteckning, som för denne säledes icke blifver synnerligen betungande; så har det länge varit en gängse jargon hos skattereformens motståndare i värt land, att skattejordens innehafvare icke just hafva något synnerligt att klaga öfver, enär de köpt ekattejorden till ett pris, beräknad: efter de densamma åtföljande onera och servituter. Man finner lätt, att enligt denna snillrika åsigt skulle grundskatterna numera hos oss jemväl antagit en sådan karakter af ONPpsäg er inteckning; hvarmed fysiok terna betecknade sin celebra 7impot uniqu Vore detta verkligen händelsen och stode ingen ändring mera att hoppas i detta olyckliga förhållande, då skulle svenska jordbru ket ock blott gå en mörk och dyster framtid till mötes; ty att de största hinderna för dess utveckling och förkofran just ligg: i sjelfva grundskatterna och det odiösa sättet för deras utgöraude, derom äro all: tänkande jordbrukare numera temligen ense. Lyckligtvis är det så stäldt här i verlden. tt ingen samhällsnyttig reform saknar utsigt till framgång, så snart den med kraft och allvar bedriives. Jordbrukaren bör så ledes kunna vara förvissad om att, om ock ej under närvarande, åtminstone under nya, mera tidsenliga representativa former, viuna en ändring i detta så länge öfverklagade, i grunden så olidliga förhållande. Det är bekant, att efter en långvarig strid inom representationen en s. k. skatteförenkling slätligen kom till stånd, som skulle bereda en lindring i sättet för grundskatternas utgörande. Långt ifrån att det mec. förenklingen åsyftade ändamålet blifvit vunnet, hufva tvärtom allvarsamma klagomål redan försporis ölver de genom tillämpningen i vissa fall föranledda resultater. Också har vid sistlidne riksdag fråga ånyo blifvit väckt om tillsättande af en komite för tillvägabringande af en ännu mera omfattande ränteförenkling än den hittills medvifna. En närmare utredning af hit hörande förhållanden torde således icke sakna ett allmännare intresse, då denna fråga är of stor vigt för de skattdragande i lundet. De säterioch frälsehemmansegare, som så villigt låta locka sig i prohibitisternas skickigt utlagda snara, torde ock möjligen härgenom kunna ledas till besinnande deraf. utt det gifves andra, dem mycket närmar gande orsaker till jordbrukets tryckt illning, än de tillfälligtvis låga spunmålsiserna. Ehuru ett hemmans beskattning i väsentig mån rättar sig efter dess jordeboksna lur, har dock denna beskattning i sednart ider blifvit icke obetydligt stegrad äfver: ör frälsehemman, om ock ej i samma pro vortion som för kronoskattehemman, hvilka: ntor, enligt hvad några exempel bestyrka, undom kunna upggå ända till 2 4 3 rh r hvarje producerad tunna spanmål. Dette väller isynnerhet sådana skatiehemman, der goområdet icke medgifver några större odimgslöretag. Tager man vidare i betrakande de ökade arbetskostnader, som jordoruket under de sednare åren fått vidkän vas derigenom, att en stor del af dess arvetsstyrka för den högre aflöningens skull vlifvit lockad till de allmänna arbetena — tt förhållande, som visserligen har en öfrergång, men ännu någon tid torde komme tt fortfara — så inses lätt den förnämsta nledningen till jordbrukets betryck och bewofvet af en mellankomst från statens sida, ill ett skyndsamt afhjelpande deraf. Då landtmannen till följd af nu antydda örhållanden omöjligt kan konkurrera med len utländska jordbrukaren, som af skatter ir mindre betungad och dessutom gynnad f klimatiska fördelar, eller till samma låga ris som denne producera spanmål och lalugårdsalster, bör från statens sida beredas :onom all nödig uppmuntran och lättnad, warförutan landets modernäring, hufvudällan för alla andra yrken, aldrig kan komma till någon större utveckling. En ådan uppmuntran åstadkommes icke geiom skyddstull å Jandtmannavaror, utan an endast tillvägabringas genom en linIring uti och en jemnare fördelning af den idrägliga mängd skattebördor och tjenstvarheter af alla möjliga slag, som från urIdriga tider tynga å jordbruket och hämnande verka på dess framsteg. Att jordbruket är lika mycket berättiga dt ill en lindring uti skattebördorna, som ergsbruk, fabriker och qvarnar, och att katteoch kronohemmansinnehafvare äro f en sådan lindring uti lika stort, atticke äga större, behof än egare af förenämnde erk och inrättningar, lärer ingen med fog unna bestrida. Helt olika bar dock al taten blifvit sörjdt för öfriga industriidkare, n för jordbrukaren, hvaraf skönjes, att den istnämnde alltid egt mindre inflytelserika : ch mäktiga målsmän, som bevakat hane. ästa. Icke nog med att bergsbruksidkare : lifvit gynnade först med upplåtelse al yttjanderätt till kronohemman och ansenga skogsområden, under namn af rekogitionsskogar, såsom understöd för bruksriften, antingen mot en ringa afgift eller 1 och-med understundom utan en sådan, ch slutligen med öfverlåtelse af eganderätt 11 dessa betydliga skogar, utan bruksegarne afva ytterligare blifvit hugnade med beelse från icke blott alla grundräntor och onde, utan älven från åtskilliga andra utifter. såsom ratenmnoe m mm Ala de