Aftonbladet – 13 maj 1864, sida 2

icke ville tillåta sådant, lät han genast på nytt itta eskadern i rörelse. På eftermiddagen ankommo vi till Fyen. Natten emellan den 10 och 11 afgick en afdelning af vår trupp öfver till Slesvig för att efterse om der vore någonting att göra. Afdelningen, som kommenderades af löjtnant Aaröe och baron H. Raab, blef borta i tvenne dygn och vi hemmavarande började att blifva på det högsta oroliga öfver våra mycket afhållne officerare och våra kamrater; men ett-tu-tre fingo vi höra, att de voro återkomna i sällskap med en preussisk officer, en trumpetare, en sergeant och tre menige — alla uhlaner. Nu blef glädjen stor. Öfverrumplingen hade skett ganska långt inne i landet och utan att något skott blifvit lossadt. Allt hade gått tyst och lugnt tillväga. Baron Raab, hvars lugn, mod och kallblodighet vi beundra, hade sjelf tagit de tre förstnämnda af fångarne. Han var den förste, som, med värjan i hand, kastade sig in i getingboet och, utan allt resonemang, fattade sin karl i kragen, PR kande på de bajonetter som glänste utanför. De öfriga togos af våra danska kamrater. Natten mellan den 14 och 15 April voro vi äfven ute på en expedition. Då, liksom förra gången, var Aaröe den, som kommenderade hela afdelningen; men vi frivillige, som deltogo i denna affär, anfördes, såsom alltid, af baron Raab. Vi hade en rask vägvisare, och det bar blindt utaf, befälhafvaren i spetsen och vi frivilliga i hack och häl efter honom med gevären i högra hand, beredda på allt. I den första gården, som omringades, funno vi ingenting; men i den andra, som vi efter en half timmas marsch eller något deröfver anlände till, lyckades vårt förehafvande bättre. Våra poster utställdes för att bevaka alla utgångar, äfvensom fönstren. Derefter erhöll en del af oss befallning att kasta in i huset, hvilket ock verkställdes med den största skyndsamhet och beslutsamhet. De tyska Idaterna sutto till en del, påklädda, på stone; en del hade kastat sig på sängarne för tt hvila. Om de sofvo eller halfsofvo vet jag icke så noga; men att de i sådant fall blefvo väckta, det är jag fullkomligt viss om. Många ord sades väl icke, men de som uttalades voro kärnfulla och ljödo ungefär så: Kein Wort, oder du bist tod! — Foiget uns!? Så ogerna tyskarne än ville lyssna till denna peremtoriska uppmaning, måste de dock beqväma sig dertill. Sedan befallningen var gifven — ty på svar väntade man icke — grep enhvar sin karl i kragen, och derefter bar det af ut. Sedan hette det: marsch framåt! och derefter marsch-marsch, alldenstund vi hvarje ögonblick kunde vänta att få en hop uhlaner och husarer efter oss... Vinsten af vår lilla razzia var 6 man preussare af den först nämnda vapensorten och dessutom en hel del vapen, såsom lansar, sablar, pistoler o. 8. Vv. Sålunda aflupo dessa expeditioner utan att en enda droppe blod behöft utgjutas hvarken af oss eller af våra fiender. Det hörde dock till omöjligheterna att det i längden skulle kunna gå på samma sätt. Den 17 var truppen åter ute. Vi landstego på nytt i Slesvig. Vi hade redan kommit ett godt stycke upp i landet, då vi fingo order att återvända till landstigningsplatsen. En större fiendtlig styrka hade påträffats af vår beridna förtrupp, och återtåget måste fördenskull anträdas. Detta verkställdes tfven i bästa ordning och utan att öka anliga marschtakt. Allt gick bra till dess vi skulle gå ombord: men då blef det annat ljud i skällan. Våra utställda poster hade troligen tagit saken alltför lugnt och likgiltigt, ty en österrikisk infanteriafdelning hade helt tyst smugit sig upp på ungefär 20 å 30 alnars afstånd från transportbåten. En del af truppen befann sig redan ombord, och den andra stod just ibegrepp att följa det gifna föredömet, då det börJade smattra och braka omkring oss. Innan vi hunnit komma riktigt i ordning haglade gevärskulor omkring oss. Då vi hunnit att få upp en liten afdelning, som från flanken besköt de österrikare, hvilka kommit oss närmast in på lifvet, brag art dessa till tystnad och tvingades att draga tillbaka en stund. Under tiden fick g den del af truppen, som ännu var i land, gå ombord utan att blifva utsatt för en sådan infernalisk gevärseld som den, hvarmed vi först helsades. Sedermera visade vi oss artiga å begge sidor och gåfvo hvarandra den ena salvan efter den andra, under hvarjehanda humoristiska tillmälen, såsom: Tack för sist, din Gadetyv; der har du noget att tygge paa, din tydske Rad, 0. s. v. Emellertid slutade leken på så sätt, att vi å vår sida hade tvenne döda, nemligen en svensk frivillig, vid namn Andersson från Göteborg, och en dansk, med namnet Olsen Kove, hvilka dogo nära nog ögonblickligen. Dessutom fingo å hvaribland korporalen Stockholmskarp Broberg, hvilken äfven inom vår kår är anställd som korporal. Han träffades, på transportfartyget, af en kula i underJag hoppas likväl att han snart blir återÅtt österrikarne icke heller sluppo från affären för så godt köp, derom är jag fullt öfvertyfu ty då vi började att skjuta på dem frän deras högra flank, voro vi dem så nära, att vi tydligt sågo de mörka konturerna af dem när de höjde sig upp öfver jordvallen för att skjuta på våra soldater, som gingo ombord. När de helt oförmodadt fingo en salva från deras kta sida, var det riktigt lustigt att se med hvilken spasmodisk hastighet de kommo ned. Mörkret skyddade emellertid dem såväl som oss icke så litet. Man kunde följaktligen icke med någon säkerhet se hvad verkan våra skott gjorde. Afven vid detta tillfälle hade vi nöjet medföra tvenne preussiska uhlaner såsom fångar i stället för våra bortgångna kamrater. Bytet var väl icke så alldeles efter beräkning, men det var ändå något. Så slutades denna expedition och sedan hafva vi icke varit ute på jagt. Våra stupade kamraters begrafning var i allo högtidlig och vacker. De följdes at hela truppen, äfvensom af stadens skolungdom och en del af dess borgare. Kistorna blefvo betäckta med gröna och hvita kransar i samma mån som de avancerade fram mot deras sista hvilorum. Stadens kyrkoherde höll ett vackert och rörande tal öfver dem, och de små barnen sjöngo och bådo till Gud för dem. Högtidligheten slöts med att truppen gaf trenne salvor öfver deras grafvar. Derefter marscherade vi åter till våra qvarter något utom staden, och den betydliga menhiskomassa, som hade samlat sig, bö jade att skingras, hvar och en, såsom jag tror, djupt rörd. Det torde måhända intressera dig få veta namnen på våra officerare. Utom kapten Aaröe och baron Raab. hvilka såsom jag förut nämnt äro mycket afhållna af soldaterna både för sitt mod, sin beslutsamhet och den humanitet de vid alla tillfällen visa oss, hafva vi löjtnant Baumann, äfvenledes en glad, oförvägen, djerf och lefnadsfrisk officer med hjertat på rätta stället; vidare löjtnanterna Bjerager och Ahlefeldt, begge modiga och humana män i ordets vackraste bemärkelse, samt slutligen en femte löjtnant vid namn Dollman. F. E. Underrättelser från Danmark. Angående de tyska truppernas framfart Jutland meddela vi följande notiser: meo ar ar. A