Aftonbladet – 13 maj 1864, sida 2

De dagar, som nu följde, voro de skönaste i mitt lif. Diane var nästan beständigt hos mig och öfverhopade mig med dessa rörande omsorger som likna smekningar, äfven d? de blott äro barmhertighetsverk. Jag välsignade mitt lidande, ty jag såg att deltagandet var den i hennes hjerta förherrskande känslan. Sjelfsvåldig som ett bortskämdt barn, begagnade jag mig af min miattighet för att hvarje minut kalla henne till min sida. Då hon kom, fattade jag hennes hand, qvarhöll den och låtsade insomna. Hon vågade då ej bortdraga den, af fruktan att väcka mig. Stundom såg ja henne dock rodna, som om hon anat hvad jag tänkte, och jag darrade, — Mitt tillfrisknande gick ganska hastigt. Jag kunde snart stiga upp och gå ut i mitt förmak, stödd vid grefvinnans arm. Ingenting fördystrade nu framtiden. Fru de Jon: val hade rest och vi skulle nu återfå vår kära enslighet. Jag saknade visserligen Madeleine något litet, men Diane var qvar och då hon smålog mot mig, glömde jag allt annat i verlden. En afton, sedan grefvinnan lemnat mig, beskref Bastien för hundrade gången, hvad som tilldragit sig under min sjukdom. Det roade mig att ständigt låta hönöm upprepa