Aftonbladet – 13 maj 1864, sida 2

Jag återser er då!? sade jag slutlige till hälften skrattende, till hälften gråtande Men jag har ju icke lemnat er, Andre? sade hon med varm betoning. Ljufva ögonblick! Hvilken glädje elle hvilken smärta skall någonsin kunna utplån dig ur mitt minne? Jag visste icke änn huru djupt jag älskade, men våra själa sammansmälte 1 denna stund till en enda. Jag var ännu för svag att uthärda en så dan sällhet, och jag var nära att svimma Diane ålade mig tystnad. ?Ni måste vara lugn om ni vill blifv: frisk?, sade hon. Jag stannar här hos er trötta er icke med att tala.? ?Det var så länge sedan jag såg er? svarade jag, och jag har så mycket at säga er . Icke nu; om ni håller af mig, så lyc mig. Ah! ja, jag .. lyder er.? Hon lösgjorde hastigt sin hand ur min, och utan att svara mig, lade hon sin hand å min panna, som man gör då man vill ugna ett barn. Jag märkte att den darrade itet. ?Sof, sof, sade hon. Jag tillslöt ögonen, men jag sof icke; won satt qvar vid min hufvudgärd och jag vetraktade henne med halfslutna ögon. Hon att vänd emot mig, en solstråle lekte med rennes mörka lockar och bildade som en sloria kring hennes hufvud. Jag såg nu örst att hon var mycket blek och att hon nagrat. Jag drog mig till minnes hvad 3astien sagt och fe började återigen gråta, y jag anade att hon för min skull vakat ch lidit mycket. ?Ah, ni sofver icke!? sade hon ömt förerående, I detsamma inträdde läkaren.