Aftonbladet – 13 maj 1864, sida 2

att om ni vaknade ur er dvala så skulle n ej få tala mer än ett par ord. Jag skal berätta för er alltsammans så att ni ej bli; trött.? Han sade mig nu att jag legat till sängs i tre veckor, träffad af en häftig hjernfe ber, som kommit alla att förtvifla om mit vederfående, och att jag endast sedan tvi dagar var utom fara. cOch grefvinnan?? frågade jag. Hon har ej lemnat er säng, hvarken nat: eller dag; eudast sedan i förgår har hon ta git någon hvila, sedan har jag, som ni ser, varit er sjukvaktare; men grefvinnan har befallt mig att i händelse ni frågade efter henne, bedja er vara fullkomligt lugn och änka på henne. Och nu?, tillade han, hafva vi talat nog; vi måste lyda henne. Om två timmar dagas det, då kommer hon; ligg nu vackert stilla och sof till dess. Jag kände mig så trött att det skulle varit mig omöjligt att göra några flera frågor. Tan hade dessutom talat om Diane och mera behöfdes icke för attlugna mig. Jag tillslöt ögonen med tanken på henne och inslumrade snart i ljufa drömmar. Då jag vaknade strömmade solskenet in genom det öppna fönstret; doften-af blommorna i trädgården vaggades af morgonvinden in i rummet — jag trodde mig vara uppständen från de döda. En suck som sakta utandades bredvid mig kom mig att vända på hufvudet och jag mötte Dianes tårade Dlick; hon höll min Tand mellan sina båda och betraktade mig ömt. ?Det är jag, det är jag, min älskade gudmor!? utropade jag liksom fordom då jag var barn och hon ung flicka. Och jag började gråta som hon; vi talade icke, men smålogo genom tårar mot hvarandra.