Aftonbladet – 12 maj 1864, sida 2

Men ni tror väl ej att jag är lungsigti Och jag ser ju ut att kunna lefva till ligt länge för att betala er, eller huru? Det är ej delia som oroar mig, herr baron, ty i så fall skulle er förmyndare utan tvifvel erkänna er underskrift. Då begriper jag ej hvarföre ni ej vill hjelpa mig; ni är ju, i fall jag lefver, ändå säkrare på att erhålla betalning. Mycket riktigt, herr baron, jag fruktar blott att ni, om ni lefver aldrig så länge, likväl ej någonsin blir myndig. Ni talar i gåtor, min herre, förklara er! Min Gud! herr baron, i affärer måste man förutse alla tänkbara möjligheter. Jag har haft några små tvister med grefve de Maufert, och jag har ej skäl att tycka särdeles om honom, ehuru jag beundrar honom. Det är en man, som vet hvad penningen är värd; han förstår sig på spekulationer, hvilket bäst bevisas deraf att han. skaffat sig förmynderskapet öfver er! Nå väl! Han kan nog ställa så till att ban får behålla det ... Det är omöjligt, lagen är tydlig.s Lagen, heir baron! Men det är just lagen som är klokt folks bästa vapen! Oiagligheter begås blott af narrar... Hör på, min unga herre, jag skall gifva er hvad som är mera värdt än penningar: ett godt råd. Åh, begagna det utan samvetsqval, ly jag låter på förhand betala mig räntan derpå: nöjet att få uppgöra min räkning med er förmyndare och betala honom en iten skuld genom aitspela honom ett spratt, som på en gång godtgör all den förtret han zjort mig. : Ehuru jeg visst icke hyste några ömma känslor för min förmyndare, såratles dock; min bördsstolthet af Tetta språk.