Aftonbladet – 11 maj 1864, sida 3

Stockholmeskarpskytten C. A. Broberg, un derotficerskorporal vid den Aarö-Raabeka fri kåren, och hvilken i fäktningen vid Gjenner bugten hårdt sårades genom ett skott i ma gen är nu så återställd, att han under der 4 Maj kunnat skrifva ett bref till sina hä verande anhöriga. Det är nu den allrabä sta förhoppning icke blott om hans veder fående, utan äfven att han icke för framtiden skall få något men af sin blessyr. Hans adress är framgent tillsvidare fältlasarettet i Assens. Stockholmsskarpskytten C. J. Ericsson (från 6:le kompaniet) har enligt hit ankom. met bref fått anställning vid samma kår. Från Flensborg skrifver en korrespondent till danska Dagbladet den 3 Ma svaret af skansen nir 4 varit föremål för mycket omtalande i de tyska tidningarne och en framställning derat förut varit intafon i ert blad, skall jag till supplerande äraf, efter löjtnanten Åkerhjelms berättelse derom till mig, gifva en skildring af hans delaktighet i kampen. Den 18 på morgonen — berättade han för mig — blefvo vi öfverösta af en sådan mängd bomber och granater, att ingen af miit folk, som gjort hela fälttåget, hade bevittnat något dylikt. Sko ten följde så tält på hvarandra som om det varit gevärssalvor; men kl. 10 tystnade kanonerna plötsligt och vi sågo fienden framrycka i stormkolonner emot hela vär venstra flygel: skansarne 1—6. Nu hörde man tydligen epetskulornas musik. Ingen al våra kulor gick miste i dessa täta kolonner. Jag tog geväret af en stupad soldat och sköt på denna menniskomassa, som jeg så att säga hade vid mina fötter. Tre skott fick jag skjuta och hvarje kula träffade sitt mål, då jag såg att fienden på ett annat ställe höll på att bestiga vallen. Jag kommenderade de få man jag hade qvar, att gå på med bajonetten och stöta dem tillbaka. I ett nu voro vi allesammans på det af fara hotade stället. Jag sände bajonetten genom bröstet på en preussare, men i detsamma fick jag en kula genom kindbenet och föll ned medan fienden tog skansen och de få tappra som ännu voro i lifvet. I skansen hade jag under mitt befäl ett halft kompani eller omkring 60 man; det var visst få, men de slogos så mycket bättre. Det var en riktig glädje att höra deras glade farväl till hvarje preussare som deras kula skickat in i evigheten och att sc med hvilken hurtighet de i sista ögonblicket kommo upp på vallen för att med bejonetten rensa den från fiender, och allt detta medan kulorna formligen regnade ned öfver dem. Sedermera har jag hört, att icke mindre än 12 kompanier voro hbeordrade mot n:r 4, och ändå kunde ej dessa taga den, förr än de fått förstärkning från dem som tagit n:r 3.7 Posttidningen meddelar följande utdrag af ett bref den 1 Maj från den tillfångategne svenske löjtnanten Fahnehjelm, som nu vistas å fästningen Graudenz. — 9:de regementet, som tillhörde reserven, måste omsider framrycka och emottaga hela anfallet af fienden, sedan denne intagit skansarne och återvigen var afskuren, hvadan ock af samma regemente icke ens rdedelen återstod: jag ensam var officer på kompaniet, sedan kaptenen blifvit farligt sårad och den andre löjtnanten på morgonen insjuknat. KL. 2 11 började anfallet, vi höllo ut till kl. omkring 2. Jag erhöll ett sår ofvanför högra ögat. — — — Här på fästningen äro de preu utmärkt artiga mot 0 Beläg les vacker, vid Weichseln; vi ligga fyra isamma rum, tvenne danska offic Jag och en finne. En trappa under bo äfven fyra. trenne danskar och en svensk. Holmertz. Vi få på vårt hedersord promenera till staden, som ligger en half timmas väg väg härifrån, men måste vara hema kl. 9 på aftonen. 12 thaler (32 rdr rmt) beås hvar och en af oss i månadtligt underhåll.