Aftonbladet – 11 maj 1864, sida 2

gisslan för betalningen af en orimlig krigs-: ontribution. På samma gång fordra de allierade af Danmark en summa för att betäcka krigskostnaderna ; med andra ord, Dan-: mark måste betala de trupper, som utplunI drat detsamma. Det är under dessa förhållanden, som konferensen återtager sina sessioner, och som värt land skall göra sina sista försök att förmå de bäda makterna att uppfylla sina förbindelser. Attvåra ombuds föreställningar skola röna framgång, derom hysa vi föga hopp. De båda makternas planer, hvilka de än må vara, skola bringas till verkställighet, och i fall de leda tillett europeiskt krig, så må förbannelsen deraf falla på upphofsmännens hufvuden. Vigöra ej anspråk på att förutse hvad som skall ske i framtiden; men det fordras ej någon synnerlig skarpsinnighet för att skönja att en rörelse nu tagit sin början inom Norra Europa, som kommer att leda till förändringar. vigtigare än alla de, som timat sedan 11815. Genom tyska folkets fanatism och deras herrskares rivalitet hafva Europas I gamla förhållanden blifvit mera störda än genom händelserna i Orienten för 10 år sedan eller genom den italienska revolutionen. Det är svårt att fatta hvilka varit de egentliga verkande krafterna i denna beklagansvärda strid. På boten deraf ligger utan tvifvel den starka rörelsen inom tyska folket; den mest utomordentliga agitation som hänfört dem i vår tid. Denna nation, vanligen så stilla under maktens hand, synnerligast i afseende på sina förhållanden till främmande folk, har nu till följd af tjugu års hetsiga diskussioner varit uppf uf ett hat till danskare, hvilket utbröt så snart en af deras furstar gaf signalen. Den nuvarande generationen har växt upp under åhörandet af föga annat än talet om SlesvigHolsteins lidanden och nödvändiga enhet. Alla unga män, ifrån kronprinsen af Preussen räknadt, äro ifriga antidanskar, och fästa vid de lumpna frågorna om Kiels universitet och mellersta Slesvigs skolmästare en vigt, som de hvilka känna deras tröghet i fråga om angelägnare ha svårt att fatta. Att hela denna rörelse likväl ken kontrolleras af de tyska regenterna, har visat sig genom den lätthet, hvarmed Preussen och Österrike togo saken ur förbundsdagens och folkets händer. För tre månader sedan skulle, i fall Tyskland då fått rösta, en ofantlig majoritet af nationen förklarat sig vilja sätta hertigdömenas krona på prinsens af Augustenborg hufvud. Men i samma ögonblick som denna furste var den populäraste man i Tyskland, till och med i Preussens och Österrikes hufvudstäder, hade de båda stormakterna beslulit skjuta honom åt sidan. De skickade sina armer för att taga landet i besittning, ingalunda i hans namn utan under en förevändning, som i sjelfva verket var ett erkännande uf Chri-. stian IX; och allt sedan denna tid har man ej hört af tyska nationens gunstling. Detta visar tillräckligt, att Preussens och Österrikes suveräner här äro de som verkligen spela herrar, och föranleder oss att taga dessas planer i betraktande. Det är endast genom betraktendet af hvad hvardera mukten här har att vinna som man kan rätt fatta den ledande roll, som Preussen spelat i detta krig. Anda sedan 1848 års händelser hafva Preussens statsmän sannolikt hyst ett hopp att om någongång hertigdömena blefve söndrade från Danmark, så skull2 de blifva antingen fullständigt och formelt eller ock åtminstone de facto en preussisk besittning. Det finns en! id, som den äkta preussaren omfattar med större förtjusning än frihet, framåtskridande eller något annat bland de liberala kamij: mardeputerades fältrop; och denna ide är : reussiska statens utvidgande, antingen på Tysklands eller något grannrikes bekostnad. Alla Bismarckar, de närvarande eller del; kommande, skulle erhålla full absolution : utaf Preussens allmänna opinion, i fall de: förmådde lägga en aldrig så liten och obetydlig provins till de länder, hvilka regeras , ifrån Berlin. Huru stor skulle icke då mil nisterns popularitet blifva i fall han kunde icke allenast hämna Tysklands förmenta ! oförrätter utan ock ännu tydligare ådaga! lägga Preussens hegemoni genom att till detta land öfverföra segerbytet. Häruti kan i Österrike visserligen ha ganska litet intresse, och det är troligen tvärtemot dess innersta önskningar ; men alltsedan Dyppels fall äro äfven österrikarne icke obenägna att ännu en gång möta fienden, och tillvinna sig ettt rykte lika. med det som blifvit deras bunds1 förvandters lott. Hvilken politik ha vi väl nu att följa emot dessa båda makter, hvilka, den ena af åtrå efter landvinningar, den andra af afund och fåfänga, slutit sig tillsammansjs i ändamål att plundra en svagare? Hvar-1 före skulle vi följa dessa traditioner, som . endast bjuda oes att alvakta, fördraga och!) underkasta oss förolämpningar under det våra 8. k. bundsförvandter roa sig att sön(1 derslita traktater? Hvad hafva vi väl nå-s gonsin vunnit på att sluta oss till dessa tyska makter, annat än friheten att betala dem dryga subsidier eller att rätta vår po-9 litik efter deras önskningar och icke efter. våra egna intressen? Under Krimkriget 1i studerade vi Österrikes känslor, och churu frågan rörde nämnde rike vida mer än oss, åtnöjde sig kejsar Frans Josef med en beväpned neutralitet, och lät oss bära krigets j; hela börda. Tecken är nu förbanden, att!g Englands politik ej kommer att ånyo underkastas dylika mflytelser. Traditionen lö om en allians med de båda tyska makter-!8 na, hvilken räckt i omkring åttio år, är nu förbi. England är fritt att handla så som tc det för godt finner, och skulle kommande händelser föra dessa båda makter i strid emot någon mäktig granne, så skall vårt land ha rätt att se på i egenskap af en olllAna list Tilaslea Sol ddann 2