Aftonbladet – 11 maj 1864, sida 2

gar vid Maufert, då jag vistades der; mer hg hade ej sett henne sedan hon var bar och nu var hon fullvuxen. Huru, är det ni?? sade jag helt upprik i tigt. I Hon rodnade då hon räckte mig sin hand ; ty min förvåning smickrade de sjutton åren: stolthet. Min hjertliga helsning sade hennc fanast att jag icke glömt henne; vi vorc arndomsvänner och heunes närvaro syntes mig som ett behagligt korrektiv mot den ledsamma baronessans ankomst. Emellertid, jag måste bekänna det, var jag mycket missnöjd med detta plötsliga, störande infall i mitt paradis; jag måste hädanefter afsäga mig dessa långa pro menader tillsammans med grefvinnan, som voro mig så kära. Den majestätiska tanten tillkännagaf från första ögonblicket att hon ämnade stanna nåuvra veckor hos oss, och Diane måste uppoffra sig för gästfrihetens pligter. På hela åtta dagar kunde vi knapast erhålla några timmar af frihet, för att 1 sällskap med Madeleine vandra omkring i arkens skuggiga allger: öfverallt följde oss baronessan som en skugga. Slutligen sammansvuro vi oss alla tre för att undslippa detta odrägliga tvång. Abbedissan brukade, oaktadt sin stränga pudaktighet. likväl hvarje morgon före frukosten uppoffra flera timmar för sin toilett, och vi som voro unga, vi uppstego med solen och skyndade genast ned 1 trädgården. Madeleine var en af dessa glada varelser åt hvilka den tyska sentimentaliteten ger ett utsökt behag. Hon var uppfostrad i skötet af en kärleksfull familjekrets; hennes hjerta hade renats i striden med behofvet cch hennes själsodling blandade med oskuldens frimodighet det mognade förståndets Ingna bestämdhet. Hön var föke vat