Aftonbladet – 10 maj 1864, sida 2

tas, emedan de färre undervisningsti blefve långt mera intensiva och derig id vunnes ej blott för lekar och kropps-fi fningar, utan äfven för inlärandet af ett!o eller flera utländska språk för dem som det önska. Härvid borde undervisningen stäl-s las rent praktiskt enligt äskådningsteorien n och början alltid göras med språkets tulande. d 5 Hittills hade således talarens skolplan ej innehållit någonting synnerligt afvikande från hvad man nu allmänt är ense om. j Helt annat blefve det deremot i fråga omjlv den högre elementarbildningen. De ull-Ih männa läroverken hade, som bekant, ur— sprungligen blifvit inrättade för att skaffal staten embetsmän; sålunda hade elementarskolorna egentligen ej varit annat änjlj prestbildningsanstalter. Efter hand hade 1 andra läroverk, såsom krigs-, slöjd-, flick-f skolor uppstått vid deras sida och de allmänna f skolorna hade utgrenat sig i humani a och reala. Det hade på sednare tider mycket talats om svårigheterna att förena de båda s. k. bildningslinierna inom ett och samma läroverk, att rymma ?så förfärligt olika subjekter som reulister och humanisler? under samma tak. En gammal berömd matematiker hade sagt: Det ges ingen kungsväg till geometrien?, men nu frodde en del folk att det gåfves en sär-v ilt väg för humanister, en annan för realister, en för gossar, en annan för flickor i 0. s. v. Tal behöfde ej säga, att han icke I trodde på dessa påstådda svårigheter. Or-!, I S 1 1 saken till allt detta bryderi låge deruti; att man i läroverken nödvändigt ville se anstalter för uppfostran till vissa speciella yrken, i stället för undervisningsanstalter till bibringande af vetande. Med fara att upprepa hvad han flera gånger sagt, måste han ; för sin del absolut frånkänna skolan denna j, förmåga att uppfostra: man kan väl dres-4 sera, men aldrig uppfostra i massa. Men är det så, måste som en nödvändig konse-! qvens häraf ej blott hela elementarläroverket, utan äfven alla specialskolor ramla: parvenyen folkskolan skall höja sig upp och universitetet sänka sig ned för utt räcka henne handen. I stället för slöjdoch ! krigsskolor och andra special-läroverk borde, efter tal:s plon, inrättas skolor i de särskilta läroämnena, som stode öppna för alla som önskade utbildning i ett visst bestämdt ämne. De skulle så organiseras att de allall hålles öppna lika många timmar om dagen, ! särskilt föroch eftermiddagen, -på det att de som afsitt arbete vore hindrade att den ena tiden på dagen bivista dem, ej derige nom skulle utestängas. Intet tvång skulle der ega rum, utan hvar och en fritt få inhemta de vetenskapsgrenar hvaråt bans anlag egnade sig. Man behöfde ej frukta att alltför stor ensidighet deraf skulle uppstå. Han hade sjelf sett prof huru vid dylika val mångsidigheten snarare gjorde sig alltför mycket gällande. Så skulle säkert ä ven nu i de flesta fall ske, och der det ej blefve förhållandet, skulle säkerligen anlagen vara så skarpt utpräglade att de under; alta förhållanden skulle mera uteslutande vända åt denna särskilta riktning. Den närmaste verkan af ett sådant system skulle bli stora framsteg i de särskilta ämnen hvaråt man egnat amt en betydlig stegring af de individuella krafterna. Ännu en annan vigtig fördel af en sådan plan vore den att vid 14 å 15 års ålder ingen gosse skulle längre vara blott skolgosse, utan redan kunna ha gått ut i lifvet och erhållit en praktisk verksamhet. Han hade redan förut antydt den stora fördel som flickorna i detta hänseende egde deri att de tidigare finge vänja sig vid en verksam syssslsättning inom hemmet. Det kunde ej heller undfalla någon som ger akt på olika folkklasser, hvilken svaghet i omdöme i allmänhet vidlåder ungdomen 1 elementarläroverken i jemförelse med dem som tidigt gått ut i lifvet, hvilka ofta bedöma saker och ting vida sundare och bättre. Hvarje yngling af hvad klass som helst, borde derföre tidigt komma ut i en praktisk verksamhet, vare sig verkstaden, kontoret, fabriken m. m., liksom föräldrar borde vida mera än hvad nu är fallet begagna dem som sina biträden. En särdeles lämplig och för dem sjelfva högst välgörande elsättning skulle vara att någon tid tjenstgöra såsom monitörer . i folkskolorna, hvarigenom äfven en ej oväsendtlig förstärkning af lärarekrafter skulle erhållas. Utom den pål detta sätt förvärfvade praktiska duglhigheten, skulle ynglingarne äfven förvärlva vidgade vyer öfver lifvet, så att de ej, när! det afgörande valet af lefnudskall skullel träffas, stode som främlingar för detsamma. Men, frågar man, hur skall det gå med den lärda bildningen och den högre kulturen? Han ville till svar härpå endast erinra om, huru den berömde astronomen Bessel vid femton års ålder blifvit anställd på ett handelskontor; han hade under sina köpmannabestyr lifligt intresserat sig för geografien och derigenom blifvit ledd till de astronomiska forskningar och upptäckter som gjort honom till en af vär tids celebriteter mom vetenskapen. Man skall svara: Det der är visst sannt, men det är ej sagdt att hvad som lyckades för en Bessel äfven skulle kunna lyckas för hvar och en onnen. Tal. ville i sin tur svara, att om Bessel ej varit Bessel, så hade det i alla händelser varit vida bättre att han suttit qvar på sin kontorsstol, än att efter årslånga studier vid elementarläroverken och vid universitetet slutligen måhända svinga sig upp på en kateder och blifva en astronomie professor, som till ingenting dugde. Ytterligare skall man in ända, att en sådan plan som den nu framställda ej stå tillsammans med statens fordringar på sina embetsmän,, hvilka nu måste kunna förete intyg om besittning af humanistisk bildning. Mcn, vore studiefrihet medgilven, skulle staten ej behöfva göra några fordringar alls. Kunskapen är icke någon sådan sv frukt, till hvilken man måste trugas; der tillfälle finnes att tillfredsställa begäret derefter, skall detta lefva och vara verksamt. Ville dock staten nödvändigt uppställa fordringar, så vore det vida bättre att fordra od kunskap i ett ämne än en ytlig i många. En kameraltjensteman t. ex. som läst sin Cicero väl eller vore fullt förtrogen med nigAt annat hactäimdt ämne ntam da gär.