Aftonbladet – 10 maj 1864, sida 2

tersage man dess beskallenhet, så belunnes det att den vore beräknad på endast att bibringa folket så mycket bildning som erfordras för att framalstra en större arbetsskicklighet. Visade det sig någonstädes ett sträfvande att gå derutöfver, vore man ge: nast till hands med Regulativer?. Fästade man sig åter vid den s. k. högre bildningen, så befunnes det, att icke heller den vore gärdeles betryggande. Redan i det gamla Egypten, i Assyrien, saknades ej lärda män, stora byggmästare, konstnäter 0. 8. v. Dessa länder voro dock i yttersta grad förtryckta. Despotismen har i alla tider älskat att omgifva sig med vetenskap och konst, och hvad de lärda beträffade, så ha de också städse visat sig villiga att gifva kejsaren hvad kejsaren tillhörer. Om de älven velat gifva Gudi hvad Gudi tillhörer, vore en fråga, på hvilken talaren ej ville inlåta sig. Visst vore emellertid, att det ej funnes någon dålighet, som icke de lärda och presterna försvarat. I Amerika hade vetensk psmän icke blygts att i slafveriets tjenst bevisa, att negrerna icke äro menniskor, icke tillhöra samma species af lefvande varelser som den kaukasiska racen, och presterna hafva för eamma ändamål från predikstolarne ådagalagt, med åberopande af bibeln, att slafveriet är en kristlig institution. Och hvad hafva icke tyska professorer allt bevisat, exempelvis 1 afseende på Schleswig-Holstein.? Och i närvarande ögonblick genljuda templen af lofsånger och förböner för det aftyskarne mot Danmark begågna nidingsdådet. Såge mun å tillståndet i de båda länder, Kina och Tyskland, der den humanistiska bildningen står högst — på det förra stället efter asiatisk måttstock, på det sednare efter europeisk — hvad funne man? Despotismen 4 Kina är lika grym som i något annat asiatiskt land, ehuru måhända den är maskerad genom en byråkrati, som gör anblicken deraf något mindre vederstygglig, och Tyskland företer å sin sida ingenting annat än den ömkligaste karrikatyr på folkfrihet. Men det är icke nog med träldomen hemma; den tyska bildningen bjuder sin hand till biträde för despotismens seger i andra länder: det ser nästan ut, som om tysk humanism skulle vara nödvändig att ha med, så snart det är fråga om att en nation skall mördas, en fri författning trampas under fötterna. Den skickar handtlangare åt despotismen i Ryssland, der man väl borde i det fallet kunna hjelpa sig sjelf, i Polen, i Ungern, i Italien, i Danmark. Man kan under sådana förhållanden fråga: hvilken garanti har folkfriheten i bildningen? Men om sålunda personlighetsprincipen upplöser samhället i atomer, om hvarken penningen eller den humanistiska bildninen finnas utgöra någon tillfredsstälande garanti för folkfriheten, hvar finna en sådan, hvar finna en motvigt mot despotismen? Talaren ansåg att man mäste söka bot der man fått sot, korteligen i personlighetsprincipen; ty fåfängt vore det att söka återvända till fordna tiders stånd och klasser. Man bör erinra sig att före ståndens uppkomst gafs en tid då här i Norden fanns en hög politisk frihet, hvilken hade sitt stöd i det lynne hos att hvar man var en man för sig?, och hvilkens skaplynne vår odödlige Geijer så klart betecknat i sin sång Manhem?. Det fanns på denna tid hos mannen en karakter, i stånd att trotsa både folkyran och tyranni, en karakter, som gjorde det sjelfständiga ordet mera ällande än blotta ettan i en voteringsurna. HEn sådan karakter hos individerna åstadkommer en helt annan art af jemvigt inom samhället. Den vore att förlikna vid den jemvigt, som eger rum mellan atomerna hos en kropp, der är intet balaucerande fram och tillbaka, den är stabel och harmoniek. Man måste, för att finna garantier för friheten, på basis af personlighetsprincipen söka sådan jemnvigt. Den vanns fordom genom sedernas enkelhet; hos oss måste den vinnas genom uppfostran, och utgöra målet för denna uppfostran. Men om en karakter icke vore något annat än en medveten individualitet, återkomme man således äfven med afseende på den medborgerliga bildningen till individnalitetsprincipen såsom den rätta uppfostringsprincipen. Granskade man den s. k. humanistiska bildningen ur synpunkten af dess förmåga att utbilda karakteren, så funne man att den söker böja den individuella viljan under en formel, att den sålunda går ut på att minska viljekraften, som utgör sjelfva basen, och att minska friheten, som utgör sjelfva vilkoret för en sedlig karakter. Man håller ynglingen i skoltvång till bortåt hans 20:de år, och man inskränker friheten äfven så mycket som möjligt vid valet af studier. Ej underligt således om man genom undertryckandet af det, som utgör förutsättningen för en karakter — nemigen friheten — i grund försvagar karakteren. Icke stort bättre blir det när man lägger en främmande princip till grund för viljekraftens utveckling, såsom man t. ex. i Frankrike gör med äran. Avan iformen af yttre belöning, utmärkelsedekoration, en medalj, som utgör det enda, det hufvudsakliga mål för hvilket gossen sträfvar alltifrån det ögonblick han sättes i skola, ger icke en sannt mensklig utveckling åt karakteren. Framställdes nu den frågan, hvilket medel som föresloges för att undanrödja de antydda missförhållandena, så svarade talaren att han icke hade något specificum att föreslå; men han ville påpeka några af de synpunkter på hvilka det vore af vigt att man gåfve akt. Till en början ansåg talaren af vigt, att viljekraften utvecklades ge nom den största möjliga frihet. Han medgaf visserligen att det vore svårt att uppdraga gränsen mellan frihet och sjelfsvåld, men han fästade uppmärksamheten derpå huru ofta det blott för en lumpen konvenans lägges band på barnets frihet uti fall, der naturen sjelf bjuder att frihet bör ega rum, medan man i andra afseenden ofta upphöjer sjellsvåldet till system. Vidare erinrades ånyo derom, att vid den intellektuella uppfostran afseende bör fästas på anlagen och vid ett ihärdigt arbete på det område, dit anlagen hänvisa; ett djupare inträngande i något visst ämne utöfvar äfven i moraliskt hänseende ett långt annat och förmånligare inflytande folket, som bäst betecknas genom uttrycket!