Aftonbladet – 7 maj 1864, sida 2

STOCKHOLM den 7 Maj. e Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) : Wien den 30 April. 4 Den 21 April erhöll ungerska hof-!; kanslern, grefve Forgach utan vidare om-j ständigheter sitt afsked, hvarvid man endast iakttog den formaliteten, att han dagen förut I uppmanades att inlemna sin afskedsansökan. f 1 l Till hans efterträdare utnämndes Hermann Zichy, hvilken efter år 1848 innehade en hög embetsmannaplats i Ungern, men efter. utfärdandet af Oktoberpatentet blef pensionerad. Under mellantiden har han varit administrator i Eisenburg-komitatet. I Enligt öfverensstämmande underrättelser, har detta ombyte sin politiska betydelse. Ministeren förevitade grefve Forgach, a han saknade energi, icke följde nägot fast, program, att han icke förstått att tillför-!: säkra sig ett parti i Ungern samt att det varit betänkligt att med honom uppträda emot en ny ungersk landtdag. Dessa förebråelser taga sig dock, betraktade vid full) dager, något annrlunda ut, än de ministeriella kretsarna finna för godt att framställa dem. Grefve Forgach ifrade för en allvarlig försoning med Ungern. Han gjorde gällande, att de ungerska radikala uppgifvit sina omstörtningsförhoppningar samt att den ungerska landtdagens inkallande midtl. under den europeiska freden, hvilken dess-1 utom icke är gynnsam för revolutionsmännens hiftillsvarande planer, skulle kunna medföra en varaktig tred mellan Österrike ; och landet på andra sidan om Leitha. Hr, ( I l von Schmerling ville dock ej medgifva detta. Han ville förbereda terrängen till en försoning, innan man åter förhandlade med Ungern på parlamentariskt område. Förvaltningen skulle omorganiseras, en ny domstolsordning oktrojeras samt slutligen den österrikiska handelslagen införas i Ungern. : Grefve Forgach ville ej gå in på dessa och : andra vilkor och måste aerföre, likasom för tre år sedan hans företrädare, baron Vay, falla för hr von Schmerlings på Februariförfattningens genomdrifvande grundade politik. Huruvida det skall bättre lyckas fi den nya ungerska hofkanslern, om hvilken man endast vet, att han är Österrike myc-, ket tillgifven, skall framdeles visa sig. Opartiska personer hysa den tron, attden så svåra lösningen af den ungerska frågan är oberoende af valet af den eller den hofkansleren. od Den handelspolitiska frågan har åter blifvit brännande mellan Wien och Berlin. Den 16 April utfärdade Österrike en cirkulärdeh till de tullföreningsregringar, som voro representerade på den särskilda k ferensen i Munchen, nemligen Bayern, W temberg, båda Hessen, Hannover, Nassau och Frankfurt; för att uppmana dem att) förskasta handelsfördraget, utträda ur tullföreningen och med Österrike bilda ett skildt sydtyskt förbund, ifall Preuseen ie genast vill gå in på en ändring till Österrikes förmån i artikeln 31 i det tyskt-franska handelsfördraget. Den mycket omordade artikeln 31 medelpunkten i den handelspolitiska tvisten i Tyskland och förtjenar derföre en gång utförligt meddelas, fä det man må förstå debatten. Artikeln lyder sålunda: Hvardera af de båda kontraherade parterna förbinder sig att läta den andra åtnjuta hvarje förmån, hvarje privilegium eller nedsättning i införsel eller utförseltariffen för de artiklar, som omnämnas eller icke omnämnas i det nuvarande fördraget, den kan komma att framdeles beredje makt. De tillförbinda si dessutom utt ej mot hvarandra stadga någon tull eller importeller exportförbud, som ej samtidigt drabba andra makter Man inser, att denna arti upphäfvande vore detsamma som att bi hålla differentiallullsystemet, mot hvilket just nutidens handelstördrag företrädesvis äro riktade. Man vet med visshet, att Frankrike icke skall gå in på att upphäfva artikeln 31. Men i Preuessen äro alla partier, junkrarne I som de liberala, ense om, att handelsfördraget med Frankrike under alla omstä digheter måste upprätthållas och sättas verket. Alltsedan konungens besök i Compiggne i början af 1861 betraktas det såsom en hederssak att stå fast vid det den 2 Aug. 1862 i Berlin paraferade handelsfördraget. Det är för öfrigt att förutse, att tullför ningsstaterna småningom skola göra sig förtroliga med handelsfördraget och besinna sig, innan de räcka en hjelpsam hand till tullföreningens sp e. Trots protektionisternas alla ansträngningar kall T3 land snart ha brutit med skyddstullen och differentislsystemet, och man behöfver ingen siareförmåga för att förutse, att då äfven Österrike och Ryssland inom en icke aflägsen tid måste dragas med in i den frihandelsström, hvartill let engelskt-franska handelsfördraget af den 23 fanvari 1860 gaf en så kraftig fart. Garibaldis något hastiga afresa från England har, såsom man kan tänka sig, i Wien skänkt någon tröst öfver den entusiasm, som det engelska folket egnade den store italienaren. Man behöfde litet balsam på det r, som isynnerhet prinsens af Wales beök hos Garibaldi tillfogat österrikarne. Just ifrån Wien ha de vidunderligaste rykten blifvit spridda om de skäl, som föranledde Garibaldis plötsliga hemfärd till hans ö. Man har till och med löjligt nog velat påstå, att de österrikiska ombuden på Londonkonferensen i danska frågan icke velat deltaga i räd-lägningarne förr, än Garibaldi lemnat England. Öfverensstämmande vitt-! nesbörd lemna dock intet tvifvel mera öfri att Garibaldis hastiga afresa verkligen I i rörde af den naturliga sjelfbevarelsedriften. ! Ytterligare 167 deputationer hade ju, enligt: så minor håcirt att innvakta