Aftonbladet – 6 maj 1864, sida 2

len konfereus, som nu sammanträdt i Lonlon, såframt den icke förvandlas till en allnän kongress, omfattande dagens alla fråsor. Men nej; vi misstaga oss häruti: en sak skulle man likväl deraf kunna hoppas, och det vore krig. Och ändock kan man omöjligen förmoda, att England någonsin skulle vilja läta ett af sina vackra förslag urarta till någonting dylikt. Således är det nästan säkert, att det kommer att inträffa, som alla menniskor förutsett, nemligen att konferensen skall upplösas utan det ringaste resultat; och häfdatecknaren får då förtälja om ytterligare ett stort brott, begånoet inför ett likgiltigt Europas ögon. Lärdomen är förfärlig, och moralen deraf är den, att under sednare hälften af mnittonde århundradet den starkares rätt fortfarande erkännes. År ni i stånd att göra eröfringar? Se der hemligheten af nutidens diplomati. Af hvad natur er sak är, derom blir ej fråga. Till diplomaterna behöfver ni ej säga något annat än: Jag har gjort eröfringar. Opinion Nationale yttrar i samma fråga, men med särskildt afseende på Polen, följande: ?En vigtig lärdom kan man åtminstone draga af det som nu föregår i Europa. Alla de tilldragelser, hvilka nu sedan några månader egt rum, äro de naturliga följderna af Polens öfvergifvande. Ettstortbrott begicks i det adertonde århundradet — Polens delning 1772. Detta brott har nu 1863 blifvit besegladt, och sedan dess hafva begreppen om rätt och orätt ganska naturligt öiverallt blifvit fördunklade i kraft af den solidaritet, som leder nationaliteternas öden. Uti historien gifves icke något, som kan få namn af slump; händelserna efterträda hvarandra i en logisk följd så att det goda frambringar det goda och det onda det onda. En ostraffad Murawiew har gjort en triumferande Wrangel möjlig. Det i belägringstillstånd försatta Warschau har på förhand gifvit ett slags rättfärdigande åt bombarderingen af Sönderborg. Antingen gifves det någonting, som kallas rätt, eller gifves det icke. Det finnes icke något medelting emellan hvad som är rätt och hvad som är orätt. Ett plundradt Danmark, ett Sverpe, som ville, inen ej vågar handla, ett retadt Rumenien, ett hungrande Ungern, en National-Verein, som för sent inser att Dybböls eröfring icke skett till dess förmän, ett rustande Italien och ett England, som rufvar öfver sin förödmjukelse — allt detta ådagalägger nu, att Europas nationer hafva genom att förråda Polen förrådt sig sjelfva. Grannskapet med en död kropp är ej helsosamt för lefvande nationer. De kommer aldrig att bli någon fred eller fri het inom Europa förrän Warschau upphört att sörja förr än det stora nidingsdådet är hämnadt?.