Aftonbladet – 6 maj 1864, sida 2

sai:s, Dupuytiens och Magendies teorier Med psykologien och fysiologien analyse rade jag hela känslighetsapparaten, alla kä slornas olika fenomener och sedan jag bit fö bit sönderplockat min motståndares filosofi ska grundval, förkrossade jag honom slut ligen genom en gripande tillämpning. Mit tal hade blifvit temligen långt: doktor åhörde mig i början med ett småleende men hans liknöjdhet öfvergick snart till för våning, förvirring, oro; han kunde icke svar: mig ett ord. Jag steg ned från min talare stol; jag hyste medlidande med den god doktorns förlägna utseende och räckte ho. nom min hand; han fattade den, men derpå kastade han sig, gripen, jag vet icke ai hvilken yrsel, i mina armar och utropade: Min vän, min broder, min mästare! rädda mig, rädda mig, ty ingen annan än ni kan bota mig!? ?Hvad felas er?? frågade jag förvånad. Ah! jag är den olyckligaste menniska i verlden! jag bär på en hemlighet som förkrossar mig, jag plågas oupphörligt af de hemskaste föreställningar, jag... det är jag som är galen !? ?Ni? Gode Gudi? ?Det är en hemlighet som ännu ingen anat; jag har anfall af periodisk galenskap. Min mor var vansinnig, hon också! Jag har studerat medicinen, i hopp att kunna tinna bot; andra hat jag kunnat hjelpa, icke mig sjelf; vetenskapen förmår i detta fall alldeles ingenting. Vid den minsta sinnesrörelse kan jag få ett anfall af denna förfärliga sinnessjukdom, och då måste Hermannu, min trogne Hermann hålla mig innestängd, så länge anfallet räcker. Det är derföre han alltid iöljer mig; han ensam eger mitt förtroende, till och med min hustra är okunnig om den förskräckliga verkligheten. Om hon anatte