Aftonbladet – 3 maj 1864, sida 2

jemt. Hon kommer icke, hon glömmer mig! Nej, hon är död, hon som jag, och man vill icke säga mig det, ty man fruktar att jag skall gå och söka upp henne. Du ser, min vän, att jag följer ditt råd; jag söker förströ mig, jag söker förkorta de långa timmarne af min fångenskap genom att för din skull nedskrifva mitt lifs roman. Det är min själ jag i dessa rader skickar dig; min fångna och betryckta kropp behöfver henne icke längre. Och likväl — skall jag säga dig det? likväl darrar ännu denna själlösa kropp vid beskrifningen om de tvenne är, som förflutit sedan vi skiljdes, och jag finner en bitter tilliredsställelse i att åter uppväcka mina fordna, döda fröjder. Vid beröringen af minnets gyllene trollspö resa de sig och. fladdra omkring, bleka som en skara elivor lekande i månskenet i dina germaniska skogar. Jag betraktar dem med haltslutna ögon och jog återhållerandedrägter för att icke skrämma bort dem. Det är enaflem som förtjusar mig: hon bär n krans uf blåklint med stora mörkröda vallnicvicmmor; jag älskar henne ty hon hviskar hoppets sånger i milt öra, sånger, som jag ej ken upprepa för dig, ty de äro förrättade på himmelens eget språk... Jog, jag förstår det nog, men jag hoppas icke! Sålunda, min bästa vän, skall du hvarje dog erhålla några rader från mig, stycken af mitt hjerta — Jag skrattar redan, när jag tänker på huru förvånad doktor Schultz skall blifva när han får se att jag icke har något hjeria qvar: Men jag är trött. I morgon skall du få fortsättningen af min roman. ID. Jog återtager min berättelse, Wilhelm. Som du påminner dig. afbröt jog den i går vid beskrifnivgen på de känslor som intog mitt hjerta, vid tanken på att lemna Diane. Vi galopperade framåt, lifvade af den hastiga rörelsen, och jag tänkte icke på at tala om dep känsla som beherrskade mig. Jag var lycklig och stolt öfver min kärlek.