Aftonbladet – 3 maj 1864, sida 2

Denna Judith, det är hon sjelf, med allt sitt behag, silt på en gång allvarliga och milda behag. iDet är samma rena panna, infattad af rika svarta lockar, samma blixtrande fuktiga blick, beskuggad af långa bruna ögonhår, som beslöja ögonen och gifva dem ett uttryck, som kunde komma en fallen engel att tro sig skåda sin förlorade himmel 1 deras djup, samma varma och hvita hy, liknande en hvit kamelias kalkblad. Då hon vandrar i skogen, skulle man säga att en ung gudinna förirrat sig dit. Hon är tre somrar äldre än jag, och då jag vid tretton år förlorade min mor, hade hon nyss blifvit gift med den förmyndare, under hvars uppsigt jag då ställdes, och hennes ljufva leende nästan förjagade min barnsliga s0rg. Nåväl, hvad säger ni om mitt lilla tal?X återtog hon. tJag säger ait det var förträfligt. Och hvilken slutsats drager ni deraf? 4Ingen ennan an den att jag måste resa bra längt och blifva... bra ensam! Vid den suck, som vid dessa ord undslopp mig, vände hon på hufvudet för att se på mig, och misstegande sig på uttrycket i min förtjusta blick, utbrast hon litet förvirrgd deraf: eNi gör narr af mig, min herr kusin! Ni anmärker, jag är viss derpå, att jag i dag är illa klädd. Oh, tvertom!... Jag finner denna obetydliga oordning förtjusande. eBah!t sade hon skrattande och hotade mig med sitt ridspö. ch vi satte åter våra hästar i galopp, hon gnolande på en italiensk aria och jag försjunken i de underliga tankar, som sedan denna morgon vaknat i mitt unga sinne. Då vi kommo ut ur skogen, förstod jag att jag älskade min kusin så högt, att det skulle vara mig omöjligt att lefva utanhenne. Ack, Wilhelm! i den stund jeg skrifver detta har fl redan ett är varit mnesluten i ett bospitel för sinngssjuka i Carlsruhbe, hos doktor Schultz, Jag väntar henne allt