Aftonbladet – 3 maj 1864, sida 2

för att komplettera det fräcka och trolösa rånets historia. Innan de gingo öfver Eidern och långt efter att invasionstrupperna hade öfverskridit dess gränsstränder, föräkrade Österrike och Preussen på det ifrigaste, att allt hvad de ville blott var att sätta bestämmelserna i nämnde curopeiskt statsfördrag i kraft?. Det fanns p ibland oss som icke trodde på dessa för ringar, och som sade det. Diplomatien satte sina glasögon på näsan och lärde sig utantill ordalagen i dessa försäkringar, förklarande sig, med sin vanliga vishet, myceket lugnad deraf. Nåväl, hur har det gatt med dessa högtidliga försäkringar? Sjeltva det olyckliga Danmark anser dem icke värda att hälla fast vid. Det har förlorat all tro på löften, moraliska garantier 0. s. v. Dess mod har ännu icke svigtat, och det hänger sig med oböjlig ståndaktighet fast vid föreställningen om att det rättas sak till slut måste segra. Men den öfverväldigande våldsmakten har så fruktansvärdt irat och förtrampat det, och det känner sig så öfvergilvet af dem, hvilka, om de velat, skulle kunnat hjelpa det utan svärdslag, att det icke är att undra på om det utan hopp eller förtroende motser resultatet af diplomatiska förhandlingar. Danmark ser åt ett annat håll och den dagen, då en ny karta öfver de dansk-tyska gränserna blir uppdragen och stämplad af stormakterna såsom cen fredlig uppgörelse af den invecklade tvisten kommer början att ske till den nationella rörelse, hvilken lemnar danskarne det enda hoppet om ersättning för deras territorialförlust vid Eidern. De särskilda länder, som den skandinaviska stammen bebor, skola ganska säkert förr eller sednare blifva förenade under en regering, och sjelfva det naturliga i en sådan händelse skall göra en sådan regering populär i hela sitt väsende. De som tro på dynastiernas teori i motsats till nationaliteternas borde hafva sträfvat till att upprätthålla Danmarks särskilda sjelfständighet såsom ett gammalt konungarike. Men de äro slagna med blindhet, och när vi betrakta gången af de nyaste händelserna och det mörker, som rutfvar öfver det kommande, måste vi bekänna, att vi ej se någon sannolikhet till att de skola förmå godtgöra hvad de genom sitt stora misstag felat.? bes —————